fredag 31 juli 2009

Snön på Kilimanjaro

The Snows of Kilimanjaro (1952) handlar om helt ogenerad jakt på vilda djur, och jakt efter kärleken, och efter att förverkliga sig själv oberoende av vad det gör med omgivningarna. Och som vanligt inser man kanske inte riktigt vad man har förrän man är nära att förlora det...

Det är en film som känns... gammal, vilket den förstås är, men även gamla filmer kan ju vara väldigt bra... Det här är en långdragen historia om en döende man (Gregory Peck) som i återblickar minns sitt liv som jägare av både djur och kvinnor, alltmedan hustrun (Susan Hayward) lyssnar och försöker hålla modet uppe på honom och gamar och hyenor stryker omkring lägret. Han återvänder ständigt till minnet av sin stora kärlek Cynthia (Ava Gardner) som han mötte i Paris då han kämpade för att nå framgång som författare. Men han förlorade henne. Och det är inte direkt svårt att förstå varför.

"Jaha, Hemmingway", tänkte jag innan jag såg filmen; jag har faktiskt inte läst någonting alls av honom. När jag dock en tid senare läste Ava Gardners självbiografi insåg jag att den här filmen egentligen inte innehåller så mycket "Hemmingway". Den bygger visserligen på en novell han har skrivit, men för att göra en intressant (?) lång!film av en bok, var de ju tvungen att lägga till en hel del... Så, skriver Ava, den stackars mannen avskydde det hela och tvingades konstatera att manusmakarna hade smusslat in element från en hel del andra av hans skrifter också.

Anledningen till att jag inte tyckte så mycket om filmen är väl på grund av att huvudpersonen är direkt osympatisk. Det känns inte så intressant att se en väldigt lång historia berättad av en man som hela tiden är irriterande självcentrerad. Men den strålande Ava Gardner förgyller filmen. I en blogg där det talades om "Classical Hollywood" och man ombads nämna sina favoritskådespelare av båda könen tvingades jag konstatera att jag dels kanske inte har sett tillräckligt mycket film än, men också att jag kanske är benägen att inte lägga så mycket märke till männen... En tjej kommenterade: "Just wait until you watch a film with Gregory Peck; then you'll start noticing!"

Hmm...

torsdag 30 juli 2009

Black Narcissus

I Black Narcissus (1946) får den unga syster Clodagh (Deborah Kerr) i uppdrag att tillsammans med fyra andra nunnor starta skol- och sjukvårdsverksamhet i en avlägsen bergsby på Himalaya. Deras kloster har tidigare inhyst munkar, och innan dess var det ett harem... miljön är mycket annorlunda mot vad kvinnorna är vana vid, men de börjar vid gott mod. Den engelske agenten Dean (Esmond Knight) finns där för att hjälpa dem med praktiska detaljer. I den isolerade och främmande miljön uppstår snart prövningar som tär på gemenskapen...

Den här filmen är mycket intressant; nästan märklig, men på ett positivt sätt. Det är ett intensivt drama som utspelar sig bland nunnorna. Det handlar om plikt och hängivenhet, kärlek och offer, och hur man bevara sitt sätt att leva och tänka i en annorlunda, kanske fientlig miljö. I motsats till många andra filmer från den här tiden känns den inte "gammal". Den är dessutom mycket vacker! Landskapet, färgerna, ljuset bidrar i hög grad till det starka intrycket. En fascinerande film, oscarsbelönad (scenografi, foto).

My Blueberry Nights

Elizabeth (Norah Jones gör filmdebut) får veta att hennes pojkvän varit otrogen. Hon gör slut med honom och behöver någon att prata med; vänder sig till ägaren (Jude Law) av caféet dit de brukar gå. De utbyter historier med varandra sent på kvällarna, och Elizabeth brukar äta en bit (eller flera) av blåbärspajen som alltid står orörd vid dagens slut.

Men hon inser att hon inte kan lunka på där på samma sätt dag efter dag. Hon ger sig ut på en resa genom landet och tar olika servitrisjobb - på en lunchservering, i en bar, på ett kasino - för att spara ihop till en bil. Och för att finna sig själv, sin väg i livet, och så vidare, får man förmoda. (Detta illustreras till exempel av att hon använder olika versioner av sitt namn på olika platser - Elizabeth, Lizzie, Beth...) Hon träffar diverse personer som för det mesta gillar henne (Rachel Weisz, en pokerspelande Natalie Portman...) och när hon har lite tid över skriver hon vykort till sin blåbärspajbakande vän.

Ja, det är ju rätt bra musik... Handlingen är enkel och det hela är egentligen rätt trevligt, en sådan film som jag "borde" gilla, men jag tyckte att den var rätt seg emellanåt, faktiskt! (Ibland går hela filmen dessutom bokstavligen i slowmotion, vilket egentligen känns lite omotiverat.) Jag ville se den mest för att jag gillar Norah Jones, och Jude Law kan vara bra ibland tycker jag, och som bonus flera söta flickor... men nja, jag hade väntat mig mer och blev lite besviken.

onsdag 29 juli 2009

8 kvinnor

François Ozons film 8 kvinnor (8 femmes, 2002) är en musikalkomedi (fast med mindre sånginslag än i den genomsnittliga musikalen) som tar sig formen av en mordhistoria; en deckargåta - utan detektiv - som utspelar sig i ett och samma hus under en enda dag. Det handlar om familjehemligheter, dolda känslor och undertryckta passioner.

Historien bygger på en pjäs av Robert Thomas och utspelar sig under 1950-talet, i ett isolerat hus på landet där familjen förbereder sig för att fira jul. Det börjar med att äldsta dottern Suzon (Virginie Ledoyen) kommer hem från sin skola i England. I huset finns hennes rullstolsbundna mormor (Danielle Darrieux), den yngre systern Catherine (Ludivine Sagnier) och modern Gaby (Catherine Deneuve), dessutom Gabys syster Augustine (Isabelle Huppert) och hushållerskan Chanel (Firmine Richard) och den nyanställda tjänsteflickan Louise (Emmanuelle Béart). Fadern Marcel ligger fortfarande och sover när Suzon kommer hem, och honom får man aldrig se ordentligt, för när Louise går upp för att väcka honom upptäcker hon att han har blivit mördad. Snart upptäcks också att telefonsladden är avklippt, att bilen inte startar - och snart anländer också Marcels syster Pierrette (Fanny Ardant).

Dessa åtta kvinnor är alltså insnöade tillsammans, och det som skulle likna en lycklig familj visar sig dölja många konflikter som nu kommer upp till ytan. Anklagelser och beskyllningar haglar, men det förekommer också förtroenden, avslöjanden, och kärlek - ibland från oväntade håll. Nog för att ens "gaydar"ger utslag av Chanels blick på Pierrette under sången À quoi sert de vivre libre? Pierrette gör entré när filmen redan ha rullat på en stund; snart tar hon av sig sin kappa och sin sjal och avslöjar en åtsmitande röd dräkt, och med ett skratt börjar hon sjunga om att hon är en frigjord flicka som blandar samman natt och dag, men det händer ibland att hon också önskar bli "tämjd", för vad tjänar det till att leva fritt när man lever utan kärlek...

Bortsett alltså från att Pierrette är dödligt sexig och mycket fascinerande (fascinerande är för övrigt även pigan Louise) är den intressantaste karaktären kanske Augustine. Huppert är briljant som den bittra och grälsjuka ogifta mostern som på en gång beter sig som ett bortskämt barn och försöker sätta sig på höga moraliska hästar för att försöka få respekt. Hennes utbrott bär upp en stor del av filmens komiska poänger, som för övrigt är ganska många. Varje karaktär brister vid var sitt tillfälle ut i sång. Visuellt är filmen färgstark och snygg. Den blev nominerad till mängder av priser, och vann Silverbjörnen (för alla åtta skådespelerskorna gemensamt) vid filmfestivalen i Berlin.

Vissa gillar den här filmen mest för Catherine Deneuves skull. För min del innebar den det första "mötet" med Fanny Ardant.



Gissa vem som kommer på middag?

Guess Who’s Coming to Dinner? från 1967 handlar om hur en liberalt uppfostrad flicka, Joanna (Katherine Hougton), helt plötsligt dyker upp hemma hos föräldrarna med en för dem helt okänd fästman. De båda träffades på Hawaii, blev blixtförälskade, och vill nu gifta sig. Han är äldre än hon och en framgångsrik läkare med världsförbättrande planer och många meriter – han oroar sig dock för att de ska få problem med föräldrarna eftersom han är svart, vilket hon alltså inte är...

Nejdå, försäkrar Joanna muntert, mina föräldrar har inte alls några fördomar... När dock mamman (Katherine Hepburn) stiger in i huset och får syn på dr John Wade Prentice (Sidney Poitiers), kan man dock inte ta miste på den chockade min hon visar upp. Hon finner sig dock ganska snabbt – vilket man inte kan säga om familjens färgade hushållerska. Hon tycker att det är en styggelse när folk beblandar sig med varandra över ”rasgränserna” och talar om det också, så snart Joannas far (Spencer Tracey) stiger in i huset. Han blir imponerad av dr Prentice, men ändå skakad av det inträffade... och det visar sig att han – trots att han, som hans hustru påpekar, har uppfostrat sin dotter till att inte bry sig om hudfärg genom att hela sitt liv aktivt ha kämpat mot rasism – inte har helt lätt att acceptera det inträffade. Den enda som verkar genuint lycklig för det unga parets skull är familjens gode vän, den katolske prästen fader Ryan, som sveper in i huset som en skrattande vind...

Joanna förklarar att de kommer att gifta sig inom ett par veckor vad föräldrarna än säger. John säger – till dem, men inte till sin flickvän – att han inte vill komma emellan sin älskade Joanna och hennes föräldrar, och att det därför inte kommer att bli något bröllop om de inte samtycker helhjärtat. Så småningom anländer också Johns föräldrar, som inte vet att deras son är förlovad med en vit flicka...

Som andra har påpekat känns det att filmen är rätt gammal, och moralpredikningarna duggar tätt -- filmen är noga med att inpränta sitt budskap. Men man kan tänka sig hur kontroversiell den var 1967, då ett sådant förhållande som det mellan Joanna och John fortfarande var olagligt i vissa delstater. Filmen ger ett visst historiskt perspektiv på hur saker och ting har varit och hur det har blivit, med tanke på att man innan det nyligen överståndna presidentvalet funderade på om amerikanerna verkligen skulle vara ”redo” för en svart president... Detta är något som det faktiskt halvskämtas om i filmen (pappan säger: "Ni förstår väl att era framtida barn kommer att få problem", fästmannen svarar: "Joanna tror att alla våra barn kommer att bli presidenter!.. Eller åtminstone ministrar..."), och man blir påmind om hur långt samhället trots allt har kommit.

Filmen har sina komiska poänger. Handlingen känns inte som att den håller till 100% (varför denna brådska?), men det kan man ändå köpa. Det är nästan ingen – förutom hushållerskan – som gapar och skriker ut sina fördomar. I de engagerade talen om kärlek och rättvisa (tex det som Mrs Prentice säger till Joannas far) tänker man att manusförfattaren verkligen haransträngt sig för att försöka att täcka in precis allting...

Jag är glad att jag såg den, även om jag inte skulle sätta upp den på min lista över favortifilmer. Egentligen satte jag den på min filmlista för Katherine Hepburns skull, ska erkännas. Och hon är fantastisk (nästan bäst är scenen då hon skickar iväg sin nyfikna och sensationslystna assistent), och de andra gör också bra rolltolkningar. Dock tycker jag att dotterns ivriga förälskelse ibland spelar över i gapig flamsighet.

Om man tar filmen för vad den är -- en berättelse med ett angeläget ärende från 1967 -- så är den helt klart sevärd. Och inte att förglömma; problemen med rasistiska fördomar är knappast ännu utrotade i världen...

måndag 27 juli 2009

Callas Forever

Bara för att komma igång och börja med något... och för att det här är en av mina favoritfilmer med Fanny Ardant, och för att jag tyckte det var trevligt att få se att den nu faktiskt till sist har släppts på DVD i Sverige - så nu är det bara för dem som inte har sett den att se till att göra det!

Maria Callas var en stor operastjärna med en fantastisk röst, som fortfarande trollbinder i alla inspelningar som finns. Regissören Franco Zeffirelli bestämde sig för att göra en film om henne; inte om någonting som hände, men något som skulle kunna ha hänt...

I Callas Forever porträtteras divan av Fanny Ardant; filmen utspelar sig i slutet av hennes liv, då hon sedan länge har levt i det närmaste isolerad i sin lägenhet i Paris där hon sörjer sin förlorade kärlek och sin förlorade röst, som är långt ifrån vad den en gång var.

Så kommer hennes gamle vän Larry (Jermy Irons) på besök; numera är han manager för ett rockband. När han får se vilket tillstånd hon befinner sig i blir han inte bara bestört, han får en idé om hur hennes liv ska vändas till det bättre. Han föreslår att Maria ska spela huvudrollen i en filmad uppsättning av Carmen - för med teknikens hjälp kan man utföra underverk...

Fanny Ardant är gudomlig i den här rollen (hennes minspel, gester, blickar - för att inte tala om hennes underbara brytning när hon pratar engelska... för det här är inte en fransk film!), man kan nästan tro att hon verkligen är Maria Callas! (Ja, jag vet att det är något av syftet med skådespeleri...) Dessutom kan nämnas att hon faktiskt sjunger på riktigt i filmen, även om det i slutresultatet naturligtvis är Callas röst man hör.

Den yttre handlingen i sig är egentligen rätt förutsägbar, men om man gillar både Callas och Ardant är filmen en fullträff. Det handlar om kärleken till konsten och hur långt man kan eller bör gå för den, men också om att våga säga sanningen till sina vänner och att våga visa sig sårbar inför dem.

Ännu en ny blogg - om film

Jag kom på att jag skulle göra en motsvarighet till bokbloggen, eftersom jag ju faktiskt ser nästan lika mycket film som jag läser böcker nu för tiden. (?!)

Visserligen brukar jag skriva kortare recensioner på Lovefilm, men jag tänkte att det är roligare att göra det i bloggform eftersom eventuella läsare kan kommentera, och det kunde ju bli kul...

Bloggen heter förstås som den gör för att Fanny Ardant är, kort sagt, den vackraste och mest fantastiska av dem alla. (Men här ska jag försöka fokusera på filmerna i första hand...)

Greta Garbo, Ava Gardner, Charlotte Rampling, Anne Bancroft och Susan Sarandon är exempel på andra som kanske kommer att bli nämnda... ;)