Nathalie... (2003), regisserad av Anne Fontaine, är en av mina favoritfilmer - inte bara för att den har Fanny Ardant i huvudrollen, utan för att den är komplexare än vad det kanske verkar vid första påseendet. Det är sådana filmer man kan se flera gånger.
Filmen handlar om Catherine (Ardant) som upptäcker att hennes man Bernard (Gérard Depardieu) har varit otrogen. När hon konfronterar honom erkänner han att det händer ibland, men att det är oviktigt, det betyder ingenting, och dessutom har ju de två börjat glida ifrån varandra. Catherine blir upprörd, både för att han tar så lätt på saken och tycker att hon inte borde bry sig, och för att hon inser att något saknas i deras förhållande. Hon frågar sig vad han söker hos andra kvinnor som hon inte kan ge, och hon utvecklar en något annorlunda metod för att ta reda på det.
En kväll när hon är på väg hem från jobbet går hon in på en bar i närheten där hon aldrig har varit förut. Hon ser sig lite osäkert omkring, men slår sig ner med sin whiskey som serveras av en yppig blond ung kvinna med stora ögon (Emmanuelle Béart). Den unga kvinnan, som heter Marlène, slår sig ner eftersom Catherine är där ensam; något som är ovanligt på det stället. Catherine ber om hjälp - inte för egen räkning, förklarar hon, utan för sin man.
De möts nästa dag på ett café. Catherine förklarar att hon vill veta vad hennes man egentligen vill ha av en kvinna, och hon ber Marlène att ta reda på det och sedan rapportera för henne. Men de måste hitta på ett nytt namn, säger hon, "Är Marléne ditt riktiga namn?" Nathalie är ett bättre namn, och så blir det hädanefter. Nästa gång de möts har Nathalie mycket att berätta om sitt första möte med Bernard; mycket målande berättar hon om hur de har haft sex. Först blir Catherine mycket upprörd, men hon inser snart att Nathalie bara gjorde det hon blev ombedd att göra. Och Catherines nyfikenhet är stor. Hon vill veta vad som händer. Vad kommer Bernard att göra? Hur kommer deras förhållande att påverkas?
Catherine och Nathalie träffas allt oftare, och Nathalies berättelser blir allt grövre. Catherine blir allt mer upprörd, men hon kommer ändå tillbaka för att höra mer, och stämningen mellan henne och Bernard blir allt mer hätsk.
Första gången jag såg filmen trillade jag nästan av stolen då Nathalie redogjorde för sina sexträffar med Bernard. Jag såg filmen med en känsla av häpenhet; var säker på att det måste finnas någon form av undertext, men kunde inte riktigt identifiera den. Tänkte att jag kanske överanalyserade. Slutet gjorde mig mycket överraskad. Och något fundersam. Men - och det är det här som är det intressanta - slutet kastade också nytt ljus över hela handlingen. När jag senare såg om filmen kunde jag förstå skeendet bättre, framför allt genom att det blev lättare att förstå det som inte blev sagt. Inte i ord, vill säga, men i handling, gester och blickar.
Många fokuserar på det starka sexuella språket i filmen och ser det som en ekivok otrohetshistoria, men faktum är att det är inte själva orden som är det betydelsefulla i den här filmen. Ändå består den till stor del av samtal mellan Catherine och Nathalie. Det är genom deras kommunikation som historien förs framåt, men det innebär inte - så som vissa recensenter har hävdat - att att är koncentrerat till samtal om mannen, ett spel om mannen, en kvinnas desperata försök att återvinna sin mans kärlek. Nej, snarare ser man hur Catherine och Bernard får en allt djupare klyfta mellan sig, medan Catherine dras mot en friare tillvaro där hon kanske skulle kunna göra precis vad som faller henne in utan att tänka på mannen.
Och kanske slutet öppnar mot en försoning, eller kanske inte. Kanske sker försoningen på ett annat plan. Här finns en del mysterier kvar, i allt det som inte sägs, och i alla de scener som regissören (retsamt?) väljer att klippa av. Och hela tiden uttrycker Nathalies ögon någonting som man aldrig får höra i ord. Det är ändå ganska lätt att ana sig till vad hon tänker. Catherine är mer svårfångad - att det finns mycket som inte hon heller säger, som hon kanske inte ens har ord för, är dock tydligt. Det finns en hel del intressanta, uttrycksfulla scener som dock lämnas utan förklaring. Ett exempel är en scen i början av filmen, då de båda kvinnorna ännu inte har börjat närma sig något vänskapsförhållande utan är rätt avvaktande. De möts på ett hotellrum som bär tydliga spår av en tredje närvaro, Catherine är spänd och Nathalie är sensuellt blaserad. En gest upprepas - i slowmotion, och fortsätter på ett sätt som den inte gjorde första gången. Varför? Vad innebär det? Greppet upprepas inte någon enda gång under resten av filmen. Först med (någon form av) facit i hand kan man fundera på en mening i den.
Det finns många olika åsikter om Nathalie... Vissa ogillar den starkt, andra finner den fascinerande. En del av oss ser de starka homoerotiska underströmmarna, varpå någon protesterar häftigt. De flesta är dock överens om att man kan se många olika saker i filmen, att den är komplexare än den "vanliga" otrohetshistoria man tror att den är; "you can go down a darker corner", har Fanny Ardant sagt i en intervju. Själv kunde jag inte låta bli att tänka på Nathalie... när jag i somras läste Le ravissement de Lol V. Stein. Jag skulle kanske inte ha tänkt så om jag inte hade vetat att Fanny Ardant älskar Marguerite Duras (faktum är att min läsning kompletterades med en ljudbok inläst av henne...), men nu vet jag det, och ibland är det omöjligt att låta bli att söka paralleller. Det var någonting i triangeln Lol - Jacques Hold - Tatiana Karl som påminde starkt om Catherine - Bernard - Nathalie. Upplägget är inte helt lika, men någonting i de bakomliggande drivkrafterna/passionerna gör att jag ändå tycker att det ligger nära till hands att associera Nathalie... till Duras. Även där är det mycket som är rätt mystiskt, det som berättas om Lol är hela tiden tolkningar och förmodanden. Varför säger personerna som de gör och vad menar de egentligen? Samma sak kan man tänka om Catherine som döper om Marlène till Nathalie, som utför sitt uppdrag och lämnar sina rapporter för att... Ja, varför? Catherine ger den andra kvinnan ett uppdrag, som hon betalar för, och när hon gör detta sätter hon igång någonting som hon inte kan förutse. Att Marlène ska göra henne till viljes ifrågasätter hon inte; den unga kvinnan är ju prostituerad. Catherine vänder sig till henne i ett försök att ta kontrollen över sin situation, men man kan snart fråga sig vem som egentligen styr. Mellan dem skapas ett band som sträcker sig bortom det vita kuvertet med pengar - eller gör det? Vad som egentligen sker till sist väljer Anne Fontaine att bara antyda. Det finns, kan man säga, två slut på den här filmen, helt beroende på hur man väljer att tolka de sista scenerna.
En av mina favoritscener är när Nathalie i egenskap av frisör kommer hem till Catherines mamma. Hon tittar på foton av Catherine som ung och säger: "Je vous préfère maintenant."
Här finns en intervju med Fanny Ardant och Emmanuelle Béart.
Filmen handlar om Catherine (Ardant) som upptäcker att hennes man Bernard (Gérard Depardieu) har varit otrogen. När hon konfronterar honom erkänner han att det händer ibland, men att det är oviktigt, det betyder ingenting, och dessutom har ju de två börjat glida ifrån varandra. Catherine blir upprörd, både för att han tar så lätt på saken och tycker att hon inte borde bry sig, och för att hon inser att något saknas i deras förhållande. Hon frågar sig vad han söker hos andra kvinnor som hon inte kan ge, och hon utvecklar en något annorlunda metod för att ta reda på det.
En kväll när hon är på väg hem från jobbet går hon in på en bar i närheten där hon aldrig har varit förut. Hon ser sig lite osäkert omkring, men slår sig ner med sin whiskey som serveras av en yppig blond ung kvinna med stora ögon (Emmanuelle Béart). Den unga kvinnan, som heter Marlène, slår sig ner eftersom Catherine är där ensam; något som är ovanligt på det stället. Catherine ber om hjälp - inte för egen räkning, förklarar hon, utan för sin man.
De möts nästa dag på ett café. Catherine förklarar att hon vill veta vad hennes man egentligen vill ha av en kvinna, och hon ber Marlène att ta reda på det och sedan rapportera för henne. Men de måste hitta på ett nytt namn, säger hon, "Är Marléne ditt riktiga namn?" Nathalie är ett bättre namn, och så blir det hädanefter. Nästa gång de möts har Nathalie mycket att berätta om sitt första möte med Bernard; mycket målande berättar hon om hur de har haft sex. Först blir Catherine mycket upprörd, men hon inser snart att Nathalie bara gjorde det hon blev ombedd att göra. Och Catherines nyfikenhet är stor. Hon vill veta vad som händer. Vad kommer Bernard att göra? Hur kommer deras förhållande att påverkas?
Catherine och Nathalie träffas allt oftare, och Nathalies berättelser blir allt grövre. Catherine blir allt mer upprörd, men hon kommer ändå tillbaka för att höra mer, och stämningen mellan henne och Bernard blir allt mer hätsk.
Första gången jag såg filmen trillade jag nästan av stolen då Nathalie redogjorde för sina sexträffar med Bernard. Jag såg filmen med en känsla av häpenhet; var säker på att det måste finnas någon form av undertext, men kunde inte riktigt identifiera den. Tänkte att jag kanske överanalyserade. Slutet gjorde mig mycket överraskad. Och något fundersam. Men - och det är det här som är det intressanta - slutet kastade också nytt ljus över hela handlingen. När jag senare såg om filmen kunde jag förstå skeendet bättre, framför allt genom att det blev lättare att förstå det som inte blev sagt. Inte i ord, vill säga, men i handling, gester och blickar.
Många fokuserar på det starka sexuella språket i filmen och ser det som en ekivok otrohetshistoria, men faktum är att det är inte själva orden som är det betydelsefulla i den här filmen. Ändå består den till stor del av samtal mellan Catherine och Nathalie. Det är genom deras kommunikation som historien förs framåt, men det innebär inte - så som vissa recensenter har hävdat - att att är koncentrerat till samtal om mannen, ett spel om mannen, en kvinnas desperata försök att återvinna sin mans kärlek. Nej, snarare ser man hur Catherine och Bernard får en allt djupare klyfta mellan sig, medan Catherine dras mot en friare tillvaro där hon kanske skulle kunna göra precis vad som faller henne in utan att tänka på mannen.
Och kanske slutet öppnar mot en försoning, eller kanske inte. Kanske sker försoningen på ett annat plan. Här finns en del mysterier kvar, i allt det som inte sägs, och i alla de scener som regissören (retsamt?) väljer att klippa av. Och hela tiden uttrycker Nathalies ögon någonting som man aldrig får höra i ord. Det är ändå ganska lätt att ana sig till vad hon tänker. Catherine är mer svårfångad - att det finns mycket som inte hon heller säger, som hon kanske inte ens har ord för, är dock tydligt. Det finns en hel del intressanta, uttrycksfulla scener som dock lämnas utan förklaring. Ett exempel är en scen i början av filmen, då de båda kvinnorna ännu inte har börjat närma sig något vänskapsförhållande utan är rätt avvaktande. De möts på ett hotellrum som bär tydliga spår av en tredje närvaro, Catherine är spänd och Nathalie är sensuellt blaserad. En gest upprepas - i slowmotion, och fortsätter på ett sätt som den inte gjorde första gången. Varför? Vad innebär det? Greppet upprepas inte någon enda gång under resten av filmen. Först med (någon form av) facit i hand kan man fundera på en mening i den.
Det finns många olika åsikter om Nathalie... Vissa ogillar den starkt, andra finner den fascinerande. En del av oss ser de starka homoerotiska underströmmarna, varpå någon protesterar häftigt. De flesta är dock överens om att man kan se många olika saker i filmen, att den är komplexare än den "vanliga" otrohetshistoria man tror att den är; "you can go down a darker corner", har Fanny Ardant sagt i en intervju. Själv kunde jag inte låta bli att tänka på Nathalie... när jag i somras läste Le ravissement de Lol V. Stein. Jag skulle kanske inte ha tänkt så om jag inte hade vetat att Fanny Ardant älskar Marguerite Duras (faktum är att min läsning kompletterades med en ljudbok inläst av henne...), men nu vet jag det, och ibland är det omöjligt att låta bli att söka paralleller. Det var någonting i triangeln Lol - Jacques Hold - Tatiana Karl som påminde starkt om Catherine - Bernard - Nathalie. Upplägget är inte helt lika, men någonting i de bakomliggande drivkrafterna/passionerna gör att jag ändå tycker att det ligger nära till hands att associera Nathalie... till Duras. Även där är det mycket som är rätt mystiskt, det som berättas om Lol är hela tiden tolkningar och förmodanden. Varför säger personerna som de gör och vad menar de egentligen? Samma sak kan man tänka om Catherine som döper om Marlène till Nathalie, som utför sitt uppdrag och lämnar sina rapporter för att... Ja, varför? Catherine ger den andra kvinnan ett uppdrag, som hon betalar för, och när hon gör detta sätter hon igång någonting som hon inte kan förutse. Att Marlène ska göra henne till viljes ifrågasätter hon inte; den unga kvinnan är ju prostituerad. Catherine vänder sig till henne i ett försök att ta kontrollen över sin situation, men man kan snart fråga sig vem som egentligen styr. Mellan dem skapas ett band som sträcker sig bortom det vita kuvertet med pengar - eller gör det? Vad som egentligen sker till sist väljer Anne Fontaine att bara antyda. Det finns, kan man säga, två slut på den här filmen, helt beroende på hur man väljer att tolka de sista scenerna.
En av mina favoritscener är när Nathalie i egenskap av frisör kommer hem till Catherines mamma. Hon tittar på foton av Catherine som ung och säger: "Je vous préfère maintenant."
Här finns en intervju med Fanny Ardant och Emmanuelle Béart.
