Mélo (1986) av Alain Resnais kunde ha varit en besvikelse. Nu visste jag lyckligtvis redan innan att jag kanske inte skulle vänta mig allt för mycket.
Filmen handlar om fyra människor och deras relationer; deras försök att hålla liv i kärlek och vänskap. Det börjar med att Pierre (Pierre Arditi) och hans fru Romaine (Sabine Azéma), kallad Maniche, har bjudit Pierres gamle vän på middag. De båda gick sin musikutbildning tillsammans, och av dem båda är det den senare, Marcel (André Dussollier), som har lyckats få en storslagen internationell karriär som violinist. I gengäld har Pierre en charmerande, livlig och vacker ung fru.
Marcel berättar för dem varför han har givit upp hoppet om kärleken; han älskade en kvinna, men hon svek honom, var otrogen, nästan mitt framför ögonen på honom. Eller, var hon? Marcel berättar mycket allvarligt vid middagsbordet under stjärnorna, och till en början tycker jag att hans historia är ganska fängslande. Sedan smyger sig en känsla av tvivel in. Har det verkligen gått till så som han säger? Ja, just det får man aldrig veta, men man får en stark känsla av att Marcel är en man som har svårt att känna tillit, som lider som mest då han är som mest lycklig, för säg den lycka som varar beständigt...
Det som snart händer är att Maiche dras till Marcel; hon beundrar honom som musiker. Han misstror henne först och vill inte gå bakom ryggen på sin vän, men på något vis inleder de i alla fall ett förhållande. Och det är där som det börjar bli riktigt outhärdligt. Det är en massa tårfyllda suckar och klagande utrop, "ack!" och "oh!" och "jag kan inte leva utan dig!". Det framgår inte exakt varför, men det tycks vara otänkbart att Maniche ska lämna Pierre, trots att hon mest snäser åt honom, är otålig och grälsjuk. Under allt detta driver Maniche skoningslöst med sin kusin och granne Christiane (Fanny Ardant) som är förälskad i Pierre. Kanske är det för att hennes roll är så liten (hon säger inte så mycket) som hon ger intryck av att vara den mest sansade i denna församling, när de andras närmast hysteriska utbrott av enormt lidande bara blir större. Hon ser en smula nervös ut, men det skulle nog vem som helst göra som var kär i sin retsamma kusins man...
Sedan blir Pierre sjuk. Kanhända att hans ljuva Romanie har förgiftat honom? Ytterligare en något otydlig detalj. Efter ett par kullerbyttor (bokstavligt talat) lämnar hon honom. I nästa scen får man reda på att hon har tagit livet av sig; det har gått ett par år och Pierre är gift med Cristiane, som plågas av att han fortfarande sörjer sin första fru.
Filmen slutar med någon form av uppgörelse mellan Pierre och Marcel. Pierre har drabbats av misstankar, han tror att Maniche tog livet av sig för att hon var olyckligt kär i Marcel, och han kräver av vännen att säga sanningen. Marcel vägrar förstås; det slutar med att de spelar tillsammans (Pierre på flygeln, som för övrigt de båda har använt som drinkbord, vilket är en klantig miss av regissören; det minskar genast trovärdigheten för Marcel som seriös musiker!) och Marcel försöker övertala Pierre om att Maniche älskade honom, eftersom hon skrev ett avskedsbrev och alltså ägnade honom sina sista tankar i livet.
Ja, det var då det hela. Jag har tidigare sett en annan film av Resnais med Fanny Ardant (som präst!) och även där Sabine Azéma i den större rollen - L'amour à mort. Den hade jag svårt att förstå eftersom jag såg den otextad, men jag tror att den även med text hade känts en aning krånglig. I början tyckte jag bättre om Mélo; jag blev intresserad av Marcel och undrade hur allt skulle utveckla sig... men efter ett tag kunde jag inte tänka annat än att denna melodramatiska kärlekskarusell antingen har djup som jag inte begriper, eller så är den ett riktigt bottennapp! Både Pierre Arditi och Sabine Azéma vann varsin César, och filmen nominerades till ett flertal andra, bland annat för "Bästa film". Eh?! Ja, Alain Resnais har förstås haft en lång och framgångsrik karriär, räknas till de stora och så vidare, men hittills är jag inte imponerad. Han har dock även regisserat Hiroshima, mon amour som jag är nyfiken på - med manus av Marguerite Duras.
Filmen handlar om fyra människor och deras relationer; deras försök att hålla liv i kärlek och vänskap. Det börjar med att Pierre (Pierre Arditi) och hans fru Romaine (Sabine Azéma), kallad Maniche, har bjudit Pierres gamle vän på middag. De båda gick sin musikutbildning tillsammans, och av dem båda är det den senare, Marcel (André Dussollier), som har lyckats få en storslagen internationell karriär som violinist. I gengäld har Pierre en charmerande, livlig och vacker ung fru.
Marcel berättar för dem varför han har givit upp hoppet om kärleken; han älskade en kvinna, men hon svek honom, var otrogen, nästan mitt framför ögonen på honom. Eller, var hon? Marcel berättar mycket allvarligt vid middagsbordet under stjärnorna, och till en början tycker jag att hans historia är ganska fängslande. Sedan smyger sig en känsla av tvivel in. Har det verkligen gått till så som han säger? Ja, just det får man aldrig veta, men man får en stark känsla av att Marcel är en man som har svårt att känna tillit, som lider som mest då han är som mest lycklig, för säg den lycka som varar beständigt...
Det som snart händer är att Maiche dras till Marcel; hon beundrar honom som musiker. Han misstror henne först och vill inte gå bakom ryggen på sin vän, men på något vis inleder de i alla fall ett förhållande. Och det är där som det börjar bli riktigt outhärdligt. Det är en massa tårfyllda suckar och klagande utrop, "ack!" och "oh!" och "jag kan inte leva utan dig!". Det framgår inte exakt varför, men det tycks vara otänkbart att Maniche ska lämna Pierre, trots att hon mest snäser åt honom, är otålig och grälsjuk. Under allt detta driver Maniche skoningslöst med sin kusin och granne Christiane (Fanny Ardant) som är förälskad i Pierre. Kanske är det för att hennes roll är så liten (hon säger inte så mycket) som hon ger intryck av att vara den mest sansade i denna församling, när de andras närmast hysteriska utbrott av enormt lidande bara blir större. Hon ser en smula nervös ut, men det skulle nog vem som helst göra som var kär i sin retsamma kusins man...
Sedan blir Pierre sjuk. Kanhända att hans ljuva Romanie har förgiftat honom? Ytterligare en något otydlig detalj. Efter ett par kullerbyttor (bokstavligt talat) lämnar hon honom. I nästa scen får man reda på att hon har tagit livet av sig; det har gått ett par år och Pierre är gift med Cristiane, som plågas av att han fortfarande sörjer sin första fru.
Filmen slutar med någon form av uppgörelse mellan Pierre och Marcel. Pierre har drabbats av misstankar, han tror att Maniche tog livet av sig för att hon var olyckligt kär i Marcel, och han kräver av vännen att säga sanningen. Marcel vägrar förstås; det slutar med att de spelar tillsammans (Pierre på flygeln, som för övrigt de båda har använt som drinkbord, vilket är en klantig miss av regissören; det minskar genast trovärdigheten för Marcel som seriös musiker!) och Marcel försöker övertala Pierre om att Maniche älskade honom, eftersom hon skrev ett avskedsbrev och alltså ägnade honom sina sista tankar i livet.
Ja, det var då det hela. Jag har tidigare sett en annan film av Resnais med Fanny Ardant (som präst!) och även där Sabine Azéma i den större rollen - L'amour à mort. Den hade jag svårt att förstå eftersom jag såg den otextad, men jag tror att den även med text hade känts en aning krånglig. I början tyckte jag bättre om Mélo; jag blev intresserad av Marcel och undrade hur allt skulle utveckla sig... men efter ett tag kunde jag inte tänka annat än att denna melodramatiska kärlekskarusell antingen har djup som jag inte begriper, eller så är den ett riktigt bottennapp! Både Pierre Arditi och Sabine Azéma vann varsin César, och filmen nominerades till ett flertal andra, bland annat för "Bästa film". Eh?! Ja, Alain Resnais har förstås haft en lång och framgångsrik karriär, räknas till de stora och så vidare, men hittills är jag inte imponerad. Han har dock även regisserat Hiroshima, mon amour som jag är nyfiken på - med manus av Marguerite Duras.
