The Earthquake (1974)

Jordbävningen (av Mark Robson, skriven av Georg Fox och Mario Puzo) är en s.k. katastroffilm, varken mer eller mindre. Om man råkar vara förtjust i genren så gillar man den måhända; själv skulle jag ha spolat framåt en hel del om det hade gått att göra (om jag hade vetat hur man gör?) när man ser på film med x-boxen...

Los Angeles; människor är i full färd med sina dagliga liv. Vi har den framgångsrike atletiske arkitekten och fd fotbollspelaren Stewart Graff (Charlton Heston) och han mer eller mindre alkoholiserade fru Remy (Ava Gardner). Deras äktenskap knakar i fogarna och Stewart ägnar mer uppmärksamhet åt hans döda väns unga änka Denise (Genèvieve Bujold) än vad Remy gillar. Vi har Remys pappa, Stewarts chef (Lorne Greene), hans sekreterare (Monica Lewis), en desillusionerad polis (George Kennedy) som en gång trodde att polisyrket innebar att hjälpa folk, i motsats till att vara paragrafryttare, samt ett par småfifflare, diverse andra personer med diverse små bekymmer, och oräkneliga statister.

Sedan börjar marken skaka. Och skaka. Och tillslut skaka jättemycket. Och sedan lite till.

Det handlar då om att hitta folk som kommit bort från varandra, rädda folk i sönderrasade byggnader, en enorm damm som är på väg att brista, och i allt detta ett mindre gisslandrama och äktenskapsproblem.

För min del känner jag att problemet med den här filmen är de många karaktärerna; de är för många för att något öde ska hinna gripa tag ordentligt. Exakt varför Remy och Stewart har problem förstår man inte (men tydligen "var" han inte något innan han träffade henne; nu känner han att det är nog med "mutor" som högre position inom företaget), och det är därför svårt att sympatisera vare sig med Remy eller med Stewarts vänsterprassel. Det är som att samtliga karaktärer bara är kulisser till den skakande marken. Den enda som engagerar en aning är polisen Lew, som till slut verkar känna att det finns någon mening med livet trots allt.

Till sist försöker sig Charlton Hestons ljumma hjälte sig på ett sista hjältedåd, och hela Los Angeles lämnas i översvämmade ruiner.

Och tyvärr; jag gäspar. Men tänker samtidigt att jag får skylla mig själv. Att hyra filmer baserat på rollistan är ju inte alltid en lyckad strategi. I det här fallet tycker jag dock nästan att det handlar om vilseledande information... Ava Gardner listas som namn nummer två, och syns även på själv dvd-skivan, men befinner sig i själva verket långt ner i handlingen...

Min japanska vän

Jag såg Min japanska vän (Stupeur et tremblements, 2003) för cirka ett år sedan. Nyligen läste jag även boken av Amélie Nothomb. Den är en fascinerande och hejdlöst rolig satir om japansk kultur och arbetsmoral och de kulturkrockar som kan uppstå för att man inte förstår varandra till fullo.

Amélie (Sylvie Testud) föddes i Japan och tillbringade första delen av sin barndom där, vilket gjorde att hon alltid kände sig väldigt japansk. I början av 1990-talet får hon anställning vid det enormt stora företaget Yumimoto. Yumimoto handlar med allt och alla i hela världen, och Amélie räknar med att kunna vara till nytta genom sitt belgiska ursprung och sin djupa kännedom om Japans språk och kultur.

Men ack, vad hon bedrar sig. Man ska inte tro att det bara är att komma dit och visa sig duktig, nej, hon får allt börja från botten med att hämta kaffe. Så långt är hon nöjd, men när avdelningschefen Monsieur Saito (Tarô Suwa) tvingar henne att om och om igen kopiera en tusensidig lunta för hand (eftersom snabbmataren enligt honom gör att marginalerna blir en aning sneda) så börjar hon känna sig en aning förslavad. Som en räddande ängel kommer den vänlige monsieur Tenshi (Yasunari Kondo) från en annan avdelning och ber henne hjälpa honom att sköta kontakterna med ett belgiskt företag, eftersom hans kollega är frånvarande. Äntligen får Amélie använda sina kunskaper! Tyvärr leder detta till att både hon och monsieur Tenshi anklagas för sabotage och förräderi, eftersom ingen hade gett henne lov att arbeta för en annan avdelning, och ingen hade gett Tenshi lov att ge sin kollegas uppgifter till någon annan... Härifrån går det bara utför. Vad än Amélie gör, så är det någonting som går lite på tok, och hon sjunker allt längre ner i hackordningen. I egenskap av västerlänning tycks det vara omöjligt att smälta in i ett japanskt företag.

Hon förlorar dock inte humöret för detta utan accepterar allting utan att klaga (så värst mycket). En bidragande orsak till hennes förnöjsamhet är att även om hon egentligen inte gör någonting vettigt alls på jobbet, så sitter hon i alla fall mitt emot sin närmaste chef, Fubuki Mori (Kaori Tsuji). Mademoiselle Mori är strax under trettio år och är en av mycket få kvinnliga underchefer på företaget, och hon är mycket vacker. Hon är själva idealbilden av japansk kvinnlig skönhet, så perfekt att man skulle kunna betrakta henne för evigt utan att tröttna. Hon är dessutom helt oklanderlig till sitt uppträdande, professionell ut i fingerspetsarna, strikt och kylig och till synes omöjlig att få ur balans.

Huruvida Amélies beundran är enbart estetisk eller något mer kan man kanske ha delade meningar om, för min del ser jag det som ett solklart fall av hejdlös förälskelse. Som snart når absurda proportioner. (Det är lustigt, samtidigt som det är... förståeligt. Fubuki kvalar med råge in till samma klubb som Miranda Priestly...) Fubuki håller sig inte för god för att förhindra att Amélie gör för snabba framsteg i karriären (själv har hon kämpat i åratal för att nå sin nuvarande position), och snart blir det tydligt att hon njuter av sin maktutövning. Amélie i sin tur gör en dygd av att underordna sig.

Men de oskrivna uppförandekoderna är allt för många för att hon ska kunna undvika att bryta dem, helt enkelt genom att hennes sätt att tänka om vad som är rätt och riktigt i vissa situationer skiljer sig väsentligt från det japanska. Till sist placerar Fubuki henne på toaletterna som städerska, och där väntar Amélie på att de sista månaderna av hennes anställning ska passera. Hon har dock kvar sitt stora nöje som hon kallar "défenestration", att "kasta sig ut i tomrummet"; det vill säga; företaget befinner sig på den fyrtiofjärde våningen, och utsikten över staden är magnifik. när Amélie står vid ett stort fönster känner hon sig så fri som om hon flyger, och det har varit hennes största glädje ända sedan hon först kom till Yumimoto.

Allt detta låter väl närmast kafkaartat mardrömsaktigt. Och absurt är det förvisso, men filmen genomsyras ändå av en stark kärlek till det japanska, och inte minst av ständig humor. Man kan inte låta bli att skratta högt ibland, till och med när det är som allra mest eländigt.

Djävulen bär Prada

Djävulen bär Prada (2006) har känts som en typisk "tjejfilm" man inte behöver besvära sig med att se. Det har jag heller inte gjort förrän nu, trots att jag har hört många (både fangirls och kanske mer objektiva tyckare) berömma Meryl Streeps prestationer. Jag tycker att Streep är en fascinerande och superbegåvad skådespelare, men räknar mig inte till fanklubben - dock gjorde vissa antydningar från fangirl-hållet att jag ändå inte kunde låta bli att se filmen när den gick på TV här om kvällen.

Och, ja, filmen var väl i stort sett vad man kunde vänta sig. Streep spelar Miranda Priestly, obönhörlig och högeffektiv chef för den berömda modetidningen Runway. Emily Blunt är hennes väldresserade men lätt stressade assistent Emily, som dock behöver en medhjälpare. Det är där Anne Hathaway kommer in i bilden, som den intellektuella och totalt modeointresserade Andrea. Andrea, Andy kallad, befinner sig i New York för att bli journalist. Att bli assistent till en assistent på en modetidning var inte riktigt vad hon planerat, men hon tar det jobb hon kan få... och så är filmen igång.

I början tyckte jag att Meryl Streeps Miranda var helt absurd - vilket förstås var avsikten. Hon styr och ställer med järnhand över tidningens anställda - och för den delen över praktiskt taget hela modebranchen, verkar det som - och rabblar sina order snabbare än en högpresterande laserskrivare spottar ut papper. Andy har fullt sjå med att hänga med i svängarna, men finner sig ändå i sin chefs bitchiga översittarattityd. Miranda kallar henne till och med "the new Emily". Snart vänjer hon sig dock vid spelets regler, hon börjar till och med intressera sig lite för sitt utseende, och det är här någonstans som filmen börjar bli riktigt irriterande.

Jobbet är krävande. Men för att ständigt befinna sig på toppen, som Miranda gör, så måste man ligga i. Hon arbetar ständigt, och kräver av Andy att hon ska göra det samma. Det är när Andy börjar ta sitt jobb på allvar som hon börjar få problem - med pojkvännen och vännerna. Så länge hon driver med sitt jobb och ger dem dyra presenter är allt bra, men de börjar tycka att hon har förändrats, och blir därför riktigt elaka. Andrea får inte mycket stöd av vännerna, tvärt om driver de med henne och tycker att hon borde sluta. Pojkvännen gillade henne bättre som hon var förut.

Visst, det är meningen att man ska tycka att vännerna har rätt. Att Andrea minsann är en tjej med seriösa ambitioner som är för bra för den ytliga och kalla modevärlden. Men trots att jag själv är helt ointresserad av allt vad mode heter, och inte skulle vilja ha hennes jobb, så tycker jag inte att vännernas attityd är okej. Om Andy vill ha en karriär, kan hon inte få ha det då? Och Miranda - bara för att hon är en mäktig och viljestark kvinna som är en tidernas superchef... så är hon djävulen? Nej, kom igen! Vid ett tillfälle säger Andy - till en ny beundrare, en känd författare - att hon inte alls tycker att Miranda är så hemsk. Killen anklagar henne för att ha "crossed over to the dark side", och tillägger sedan; "that's sexy."

Kanske en form av sexy som inte är riktigt tillåten. Jag ska erkänna att slutet - då Andy lämnar tidningen och går tillbaka till sitt gamla liv - faktiskt överraskade mig lite. Jag kanske levde mig in lite oväntat mycket; tyckte mig se att Miranda tinade upp en smula, och att hon var en kvinna som faktiskt skulle behöva en tjej som Andy vid sin sida - en hängiven medhjälpare som faktiskt inte tycker att kläder är det viktigaste i världen. Men nej. Så kunde det ju inte sluta - jag insåg snart att slutet ju byggdes upp genom hela filmen, och redan titeln slår fast att Miranda är Djävulen. Suck. Filmen bygger visserligen på en bok, och bokens Miranda ska vara ännu mer kallhamrad och osympatisk. Men faktum är att filmens Miranda inte är så hemsk. Kanske är det Meryl Streeps förtjänst.

Eller kanske är jag för mycket "fangirl" och redan fylld av vissa förutfattade meningar om denna film om en vacker kvinnlig chef och hennes nya assistent. Det ska erkännas att behållningen av filmen för min del står att finna hos Miranda och de undertexter som kan hittas om man bara försöker lite. Miranda Priestly får sälla sig till klubben "Head Bitch In Charge", helt enkelt; klubben där kvinnor som vet vad de vill och som ser till att få det förtjänar beundran och respekt. Eftersom vi fangirls även har livlig fantasi får hon också medlemsskap i klubben "Mrs Robinsons". (De överlappar ändå nästan jämt varandra...)