Amélie från Montmartre (2001)
Le fabuleux déstin d'Amélie Poulain är ju helt enkelt bara underbar.
En studie i hämnd (2006)
La tourneuse des pages - sällan har en film gripit mig så djupt.
Nathalie (2003)
En av Fanny Ardants bästa roller.
8 kvinnor (2002)
8 femmes. En annan av Fanny Ardants bästa roller, men dessutom även i övrigt en fantastisk film; färgglad och rolig!
Timmarna (2002)
The Hours. Ja, Virginia Woolf, böcker, författare, livet, döden, kärleken, Meryl Streep... kan det bli bättre? Det är nästan så att filmen grep mig mer än boken.
Pianisten (2001)
La pianiste - starkt, obehagligt, oemotståndligt... Isabelle Huppert är briljant. Ett av få tillfällen då jag har sett filmen men inte läst boken. Oops...
Så vit som en snö (2001)
En underbar bioupplevelse; svindlande vacker film, svindlande vacker Amanda Ooms!
The Secret Life of Words (2005)
Mycket, mycket starkt och gripande!
Återkomsten (2003)
Vozvrashcheniye. Stillsamt, vackert, tragiskt...
O Brother, Where Art Thou? (2000)
Roligt, smart... helt enkelt.
Brokeback Mountain (2005)
Ja, vad kan man säga?
Swimming pool (2003)
En väldigt intressant film.
Shrek (2001)
Ja, alltså, jag såg den vid en tidpunkt då det låg för mig att identifiera mig med huvudpersonen. Och roligt och smart här också! Tvåan var inte lika bra... trean har jag inte sett.
Det blev en ganska fransk lista, särskilt i toppen... Andra filmer som jag minns: Callas forever, Min japanska vän, Jalla, jalla!, Zozo, Stolthet och fördom, Walk the line, Gossip (ja, jag gillar den faktiskt), Sagan om ringen-filmerna...
lördag 9 januari 2010
Klockorna i S:t Mary (1945)
Klockorna i S:t Mary (The Bells of Saint Mary's) handlar om en när den katolske prästen Fader O'Malley (Bing Crosby) hamnar på skolan S:t Mary för att lösa dess ekonomiska problem. Skolan drivs i övrigt av nunnor, och i början av filmen antyds att O'Malleys föregångare drivits från sin post, under oklara omständigheter, av dessa egensinniga kvinnor. Detta är dock inte en tråd om följs upp i någon större utsträckning; nunnorna är visserligen lite fnittriga, men Fader O'Malley klarar av dem rätt bra. Dock har han en del kontroverser med abbedissan, Syster Benedict (Ingrid Bergman); ibland har de lite olika uppfattning om vad som är rätt och fel -- men det är dock först mot slutet detta får någon verklig betydelse (förresten är huvudkonflikten mest ett konstruerat missförstånd); det tycks mest handla om vänskapligt smågnabbande.
För nunnorna är det största problemet att skolan är gammal, trång och sliten. Affärspampen tvärs över gatan (Henry Tavers) vill dessutom köpa deras mark. Tänk om denne Scrooge-aktige figur istället kunde förmås att skänka sin egen nybyggda och hypermoderna byggnad till skolan! ... Ett annat spår i handlingen handlar om flickan Patricia, som tycks ha vissa studieproblem, som blir antagen till skolan av Fader O'Malley efter ett hastigt och spontant samtal med hennes mor. Modern vill skicka bort sin dotter för att denna inte ska upptäcka att hennes mamma är något av en "dålig kvinna" -- detta sedan hon blivit övergiven av sin make innan Patricias födelse. O'Malley engagerar sig i den faderlösa flickan och hennes situation; hur denna utvecklar sig och hanteras är enligt mig ett av filmens svagare inslag.
Klockorna i S:t Mary är en komedi, men ibland lite väl seg, ibland lite ryckig. Det händer att det är väldigt mysigt och gulligt; en film om hopp och om att tro gott om folk, och även om att man ibland (om än bara ibland!) måste anpassa sina höga ideal till den krassa verkligheten. Dock innehåller filmen en del, förmodligen tidstypiska, märkliga element som drar ner betyget. Intrigen och vändningen är ibland lite väl tunn (särskilt den sista twisten på slutet är otroligt påfrestande) men skådespeleriet är fint. De lite lillgamla barnen är ibland riktigt söta, och man kan inte komma ifrån att den charmiga Ingrid Bergman är en ren fröjd.
För nunnorna är det största problemet att skolan är gammal, trång och sliten. Affärspampen tvärs över gatan (Henry Tavers) vill dessutom köpa deras mark. Tänk om denne Scrooge-aktige figur istället kunde förmås att skänka sin egen nybyggda och hypermoderna byggnad till skolan! ... Ett annat spår i handlingen handlar om flickan Patricia, som tycks ha vissa studieproblem, som blir antagen till skolan av Fader O'Malley efter ett hastigt och spontant samtal med hennes mor. Modern vill skicka bort sin dotter för att denna inte ska upptäcka att hennes mamma är något av en "dålig kvinna" -- detta sedan hon blivit övergiven av sin make innan Patricias födelse. O'Malley engagerar sig i den faderlösa flickan och hennes situation; hur denna utvecklar sig och hanteras är enligt mig ett av filmens svagare inslag.
Klockorna i S:t Mary är en komedi, men ibland lite väl seg, ibland lite ryckig. Det händer att det är väldigt mysigt och gulligt; en film om hopp och om att tro gott om folk, och även om att man ibland (om än bara ibland!) måste anpassa sina höga ideal till den krassa verkligheten. Dock innehåller filmen en del, förmodligen tidstypiska, märkliga element som drar ner betyget. Intrigen och vändningen är ibland lite väl tunn (särskilt den sista twisten på slutet är otroligt påfrestande) men skådespeleriet är fint. De lite lillgamla barnen är ibland riktigt söta, och man kan inte komma ifrån att den charmiga Ingrid Bergman är en ren fröjd.
måndag 4 januari 2010
Blodshunger (1983)
Detta inlägg för att jag sett att filmen (The Hunger) numera finns i Lovefilms sortiment. Jag måste dock genast säga att det inte är den bästa vampyrhistoria jag har sett.
Jag såg den för några år sedan eftersom kombinationen Susan Sarandon + Catherine Deneuve (som bisexuell vampyr!) lät mer än tilltalande... Dr Sarah Roberts (Sarandon) blir uppsökt av David Bowies karaktär, som vill få henne att förstå att han är offer för en vampyr. När vampyren Miriam tröttnar på sina älskare går de nämligen ett obehagligt öde till mötes. Sarah söker upp Miriam - som för övrigt ger pianolektioner i hemmet - och sedan är hon inte riktigt sig själv längre.
Jag vet att det finns många som gillar den här filmen, men för min del ligger behållningen främst i temat (lesbisk vampyrförförelse) med dessa utmärkta skådespelare! (I en intervju med Susan Sarandon berättade hon att hon hade lite små synpunkter på manuset; det är hennes förtjänst att förförelsescenen inte är riktigt lika pang på rödbetan som det först var tänkt.) Egentligen blev jag besviken på filmen; man hade kunnat göra så mycket mer av den; den hade kunnat bli mer mystiskt, vackrare, intensivare och sexigare. Dessutom tyckte jag att vissa av grundförutsättningarna i handlingen var röriga och kändes svåra att förstå - det var tur attDVD:ns baksidestext var ganska utförlig. Blodshunger känns ändå som en film som man "bör" ha sett om man är lite intresserad av vampyrfilmer och/eller halvdåliga lesbiska filmer... Jag antar att den har återaktualiserats nu i svallvågorna efter Twilight och True Blood. Själv var jag inne på vampyrer à la Anne Rice när jag såg den... och tyckte inte att den höll måttet. Men som sagt; man kan gärna se den för att få se Catherine Deneuve som pianospelande vampyr med smak för unga kvinnor...
Jag såg den för några år sedan eftersom kombinationen Susan Sarandon + Catherine Deneuve (som bisexuell vampyr!) lät mer än tilltalande... Dr Sarah Roberts (Sarandon) blir uppsökt av David Bowies karaktär, som vill få henne att förstå att han är offer för en vampyr. När vampyren Miriam tröttnar på sina älskare går de nämligen ett obehagligt öde till mötes. Sarah söker upp Miriam - som för övrigt ger pianolektioner i hemmet - och sedan är hon inte riktigt sig själv längre.
Jag vet att det finns många som gillar den här filmen, men för min del ligger behållningen främst i temat (lesbisk vampyrförförelse) med dessa utmärkta skådespelare! (I en intervju med Susan Sarandon berättade hon att hon hade lite små synpunkter på manuset; det är hennes förtjänst att förförelsescenen inte är riktigt lika pang på rödbetan som det först var tänkt.) Egentligen blev jag besviken på filmen; man hade kunnat göra så mycket mer av den; den hade kunnat bli mer mystiskt, vackrare, intensivare och sexigare. Dessutom tyckte jag att vissa av grundförutsättningarna i handlingen var röriga och kändes svåra att förstå - det var tur attDVD:ns baksidestext var ganska utförlig. Blodshunger känns ändå som en film som man "bör" ha sett om man är lite intresserad av vampyrfilmer och/eller halvdåliga lesbiska filmer... Jag antar att den har återaktualiserats nu i svallvågorna efter Twilight och True Blood. Själv var jag inne på vampyrer à la Anne Rice när jag såg den... och tyckte inte att den höll måttet. Men som sagt; man kan gärna se den för att få se Catherine Deneuve som pianospelande vampyr med smak för unga kvinnor...
Bernard och Doris (2006)
Doris Duke (Susan Sarandon), arvtagerska till ett tobaksimperium är en rik kvinna som gör vad som faller henne in utan att förklara sig för någon. I filmens början avskedar hon sin gamle butler och skaffar sig en ny, Bernard Lafferty (Ralph Fiennes). Bernard, som tidigare tjänat hos kända filmstjärnor, har haft svåra alkoholproblem, men bortsett från det är det verkligen ordning och reda på honom. Han är fast besluten om att Doris ska bli nöjd med hur han sköter hennes hushåll. Det blir hon, och snart blir de dessutom mycket goda vänner. Bernard blir den hon förlitar sig mest på av alla i sin omgivning, mycket till omgivningens förskräckelse.
Eftersom det var ett tag sedan jag satte den på filmlistan tog jag fasta på fodralets genrebeteckning och satt länge och väntade på att filmen skulle bli rolig. Det är den inte. Visst kan man dra lite på munnen enstaka gånger, men faktum är att det hela är ett seriöst och lätt tragiskt drama om rikedom, alkoholism och ensamhet men också om hur två människor finner varandra i en smått osannolik vänskap.
I extramaterialet berättas om verklighetens Doris Duke; jag tror att historien om Bernard och Doris hade blivit lika intressant om den berättats i renodlad dokumentärform. Med detta sagt måste jag ändå påpeka att Susan Sarandon (som ju aldrig är dålig i någonting) är fullkomligt lysande i den här filmen. Det är lustigt att se henne som blond, och det faktum att Doris Duke var en glamorös kvinna gör att man får se henne från sin allra elegantaste sida, och vem gillar inte det! :D
Eftersom det var ett tag sedan jag satte den på filmlistan tog jag fasta på fodralets genrebeteckning och satt länge och väntade på att filmen skulle bli rolig. Det är den inte. Visst kan man dra lite på munnen enstaka gånger, men faktum är att det hela är ett seriöst och lätt tragiskt drama om rikedom, alkoholism och ensamhet men också om hur två människor finner varandra i en smått osannolik vänskap.
I extramaterialet berättas om verklighetens Doris Duke; jag tror att historien om Bernard och Doris hade blivit lika intressant om den berättats i renodlad dokumentärform. Med detta sagt måste jag ändå påpeka att Susan Sarandon (som ju aldrig är dålig i någonting) är fullkomligt lysande i den här filmen. Det är lustigt att se henne som blond, och det faktum att Doris Duke var en glamorös kvinna gör att man får se henne från sin allra elegantaste sida, och vem gillar inte det! :D
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
