Amélie från Montmartre (2001)
Le fabuleux déstin d'Amélie Poulain är ju helt enkelt bara underbar.
En studie i hämnd (2006)
La tourneuse des pages - sällan har en film gripit mig så djupt.
Nathalie (2003)
En av Fanny Ardants bästa roller.
8 kvinnor (2002)
8 femmes. En annan av Fanny Ardants bästa roller, men dessutom även i övrigt en fantastisk film; färgglad och rolig!
Timmarna (2002)
The Hours. Ja, Virginia Woolf, böcker, författare, livet, döden, kärleken, Meryl Streep... kan det bli bättre? Det är nästan så att filmen grep mig mer än boken.
Pianisten (2001)
La pianiste - starkt, obehagligt, oemotståndligt... Isabelle Huppert är briljant. Ett av få tillfällen då jag har sett filmen men inte läst boken. Oops...
Så vit som en snö (2001)
En underbar bioupplevelse; svindlande vacker film, svindlande vacker Amanda Ooms!
The Secret Life of Words (2005)
Mycket, mycket starkt och gripande!
Återkomsten (2003)
Vozvrashcheniye. Stillsamt, vackert, tragiskt...
O Brother, Where Art Thou? (2000)
Roligt, smart... helt enkelt.
Brokeback Mountain (2005)
Ja, vad kan man säga?
Swimming pool (2003)
En väldigt intressant film.
Shrek (2001)
Ja, alltså, jag såg den vid en tidpunkt då det låg för mig att identifiera mig med huvudpersonen. Och roligt och smart här också! Tvåan var inte lika bra... trean har jag inte sett.
Det blev en ganska fransk lista, särskilt i toppen... Andra filmer som jag minns: Callas forever, Min japanska vän, Jalla, jalla!, Zozo, Stolthet och fördom, Walk the line, Gossip (ja, jag gillar den faktiskt), Sagan om ringen-filmerna...
lördag 9 januari 2010
Klockorna i S:t Mary (1945)
Klockorna i S:t Mary (The Bells of Saint Mary's) handlar om en när den katolske prästen Fader O'Malley (Bing Crosby) hamnar på skolan S:t Mary för att lösa dess ekonomiska problem. Skolan drivs i övrigt av nunnor, och i början av filmen antyds att O'Malleys föregångare drivits från sin post, under oklara omständigheter, av dessa egensinniga kvinnor. Detta är dock inte en tråd om följs upp i någon större utsträckning; nunnorna är visserligen lite fnittriga, men Fader O'Malley klarar av dem rätt bra. Dock har han en del kontroverser med abbedissan, Syster Benedict (Ingrid Bergman); ibland har de lite olika uppfattning om vad som är rätt och fel -- men det är dock först mot slutet detta får någon verklig betydelse (förresten är huvudkonflikten mest ett konstruerat missförstånd); det tycks mest handla om vänskapligt smågnabbande.
För nunnorna är det största problemet att skolan är gammal, trång och sliten. Affärspampen tvärs över gatan (Henry Tavers) vill dessutom köpa deras mark. Tänk om denne Scrooge-aktige figur istället kunde förmås att skänka sin egen nybyggda och hypermoderna byggnad till skolan! ... Ett annat spår i handlingen handlar om flickan Patricia, som tycks ha vissa studieproblem, som blir antagen till skolan av Fader O'Malley efter ett hastigt och spontant samtal med hennes mor. Modern vill skicka bort sin dotter för att denna inte ska upptäcka att hennes mamma är något av en "dålig kvinna" -- detta sedan hon blivit övergiven av sin make innan Patricias födelse. O'Malley engagerar sig i den faderlösa flickan och hennes situation; hur denna utvecklar sig och hanteras är enligt mig ett av filmens svagare inslag.
Klockorna i S:t Mary är en komedi, men ibland lite väl seg, ibland lite ryckig. Det händer att det är väldigt mysigt och gulligt; en film om hopp och om att tro gott om folk, och även om att man ibland (om än bara ibland!) måste anpassa sina höga ideal till den krassa verkligheten. Dock innehåller filmen en del, förmodligen tidstypiska, märkliga element som drar ner betyget. Intrigen och vändningen är ibland lite väl tunn (särskilt den sista twisten på slutet är otroligt påfrestande) men skådespeleriet är fint. De lite lillgamla barnen är ibland riktigt söta, och man kan inte komma ifrån att den charmiga Ingrid Bergman är en ren fröjd.
För nunnorna är det största problemet att skolan är gammal, trång och sliten. Affärspampen tvärs över gatan (Henry Tavers) vill dessutom köpa deras mark. Tänk om denne Scrooge-aktige figur istället kunde förmås att skänka sin egen nybyggda och hypermoderna byggnad till skolan! ... Ett annat spår i handlingen handlar om flickan Patricia, som tycks ha vissa studieproblem, som blir antagen till skolan av Fader O'Malley efter ett hastigt och spontant samtal med hennes mor. Modern vill skicka bort sin dotter för att denna inte ska upptäcka att hennes mamma är något av en "dålig kvinna" -- detta sedan hon blivit övergiven av sin make innan Patricias födelse. O'Malley engagerar sig i den faderlösa flickan och hennes situation; hur denna utvecklar sig och hanteras är enligt mig ett av filmens svagare inslag.
Klockorna i S:t Mary är en komedi, men ibland lite väl seg, ibland lite ryckig. Det händer att det är väldigt mysigt och gulligt; en film om hopp och om att tro gott om folk, och även om att man ibland (om än bara ibland!) måste anpassa sina höga ideal till den krassa verkligheten. Dock innehåller filmen en del, förmodligen tidstypiska, märkliga element som drar ner betyget. Intrigen och vändningen är ibland lite väl tunn (särskilt den sista twisten på slutet är otroligt påfrestande) men skådespeleriet är fint. De lite lillgamla barnen är ibland riktigt söta, och man kan inte komma ifrån att den charmiga Ingrid Bergman är en ren fröjd.
måndag 4 januari 2010
Blodshunger (1983)
Detta inlägg för att jag sett att filmen (The Hunger) numera finns i Lovefilms sortiment. Jag måste dock genast säga att det inte är den bästa vampyrhistoria jag har sett.
Jag såg den för några år sedan eftersom kombinationen Susan Sarandon + Catherine Deneuve (som bisexuell vampyr!) lät mer än tilltalande... Dr Sarah Roberts (Sarandon) blir uppsökt av David Bowies karaktär, som vill få henne att förstå att han är offer för en vampyr. När vampyren Miriam tröttnar på sina älskare går de nämligen ett obehagligt öde till mötes. Sarah söker upp Miriam - som för övrigt ger pianolektioner i hemmet - och sedan är hon inte riktigt sig själv längre.
Jag vet att det finns många som gillar den här filmen, men för min del ligger behållningen främst i temat (lesbisk vampyrförförelse) med dessa utmärkta skådespelare! (I en intervju med Susan Sarandon berättade hon att hon hade lite små synpunkter på manuset; det är hennes förtjänst att förförelsescenen inte är riktigt lika pang på rödbetan som det först var tänkt.) Egentligen blev jag besviken på filmen; man hade kunnat göra så mycket mer av den; den hade kunnat bli mer mystiskt, vackrare, intensivare och sexigare. Dessutom tyckte jag att vissa av grundförutsättningarna i handlingen var röriga och kändes svåra att förstå - det var tur attDVD:ns baksidestext var ganska utförlig. Blodshunger känns ändå som en film som man "bör" ha sett om man är lite intresserad av vampyrfilmer och/eller halvdåliga lesbiska filmer... Jag antar att den har återaktualiserats nu i svallvågorna efter Twilight och True Blood. Själv var jag inne på vampyrer à la Anne Rice när jag såg den... och tyckte inte att den höll måttet. Men som sagt; man kan gärna se den för att få se Catherine Deneuve som pianospelande vampyr med smak för unga kvinnor...
Jag såg den för några år sedan eftersom kombinationen Susan Sarandon + Catherine Deneuve (som bisexuell vampyr!) lät mer än tilltalande... Dr Sarah Roberts (Sarandon) blir uppsökt av David Bowies karaktär, som vill få henne att förstå att han är offer för en vampyr. När vampyren Miriam tröttnar på sina älskare går de nämligen ett obehagligt öde till mötes. Sarah söker upp Miriam - som för övrigt ger pianolektioner i hemmet - och sedan är hon inte riktigt sig själv längre.
Jag vet att det finns många som gillar den här filmen, men för min del ligger behållningen främst i temat (lesbisk vampyrförförelse) med dessa utmärkta skådespelare! (I en intervju med Susan Sarandon berättade hon att hon hade lite små synpunkter på manuset; det är hennes förtjänst att förförelsescenen inte är riktigt lika pang på rödbetan som det först var tänkt.) Egentligen blev jag besviken på filmen; man hade kunnat göra så mycket mer av den; den hade kunnat bli mer mystiskt, vackrare, intensivare och sexigare. Dessutom tyckte jag att vissa av grundförutsättningarna i handlingen var röriga och kändes svåra att förstå - det var tur attDVD:ns baksidestext var ganska utförlig. Blodshunger känns ändå som en film som man "bör" ha sett om man är lite intresserad av vampyrfilmer och/eller halvdåliga lesbiska filmer... Jag antar att den har återaktualiserats nu i svallvågorna efter Twilight och True Blood. Själv var jag inne på vampyrer à la Anne Rice när jag såg den... och tyckte inte att den höll måttet. Men som sagt; man kan gärna se den för att få se Catherine Deneuve som pianospelande vampyr med smak för unga kvinnor...
Bernard och Doris (2006)
Doris Duke (Susan Sarandon), arvtagerska till ett tobaksimperium är en rik kvinna som gör vad som faller henne in utan att förklara sig för någon. I filmens början avskedar hon sin gamle butler och skaffar sig en ny, Bernard Lafferty (Ralph Fiennes). Bernard, som tidigare tjänat hos kända filmstjärnor, har haft svåra alkoholproblem, men bortsett från det är det verkligen ordning och reda på honom. Han är fast besluten om att Doris ska bli nöjd med hur han sköter hennes hushåll. Det blir hon, och snart blir de dessutom mycket goda vänner. Bernard blir den hon förlitar sig mest på av alla i sin omgivning, mycket till omgivningens förskräckelse.
Eftersom det var ett tag sedan jag satte den på filmlistan tog jag fasta på fodralets genrebeteckning och satt länge och väntade på att filmen skulle bli rolig. Det är den inte. Visst kan man dra lite på munnen enstaka gånger, men faktum är att det hela är ett seriöst och lätt tragiskt drama om rikedom, alkoholism och ensamhet men också om hur två människor finner varandra i en smått osannolik vänskap.
I extramaterialet berättas om verklighetens Doris Duke; jag tror att historien om Bernard och Doris hade blivit lika intressant om den berättats i renodlad dokumentärform. Med detta sagt måste jag ändå påpeka att Susan Sarandon (som ju aldrig är dålig i någonting) är fullkomligt lysande i den här filmen. Det är lustigt att se henne som blond, och det faktum att Doris Duke var en glamorös kvinna gör att man får se henne från sin allra elegantaste sida, och vem gillar inte det! :D
Eftersom det var ett tag sedan jag satte den på filmlistan tog jag fasta på fodralets genrebeteckning och satt länge och väntade på att filmen skulle bli rolig. Det är den inte. Visst kan man dra lite på munnen enstaka gånger, men faktum är att det hela är ett seriöst och lätt tragiskt drama om rikedom, alkoholism och ensamhet men också om hur två människor finner varandra i en smått osannolik vänskap.
I extramaterialet berättas om verklighetens Doris Duke; jag tror att historien om Bernard och Doris hade blivit lika intressant om den berättats i renodlad dokumentärform. Med detta sagt måste jag ändå påpeka att Susan Sarandon (som ju aldrig är dålig i någonting) är fullkomligt lysande i den här filmen. Det är lustigt att se henne som blond, och det faktum att Doris Duke var en glamorös kvinna gör att man får se henne från sin allra elegantaste sida, och vem gillar inte det! :D
torsdag 3 december 2009
Boudou
I den här filmen, en komedi från 2005 av Gérard Jugnot är Gérard Depardieu, som luffaren Boudu, ungefär som en vuxen Karlsson på taket. Han räddas från att dränka sig av Jugnots rollfigur Christian, som övertalas till detta av sin unga assistent (Constance Dollé) som i filmens öppningsscen febrilt försöker undkomma den gifte chefens närmanden utan att vara oartig (och utan att förlora jobbet?). Boudou får följa med dem hem, dock vill Christian försöka hålla hans existens hemlig för sin hustru (Catherine Frot) som anses klen och nervös. Det håller dock inte i många minuter...
Som tack för mat och husrum för den ohyfsade Boudou ett himla liv. Han gormar och går på, ställer krav och ställer till det. Men han rör också till livet på ett ganska positivt sätt för sina tre räddare, sätt de kanske inte hade väntat sig... Jag tycker att filmen var helt okej, riktigt rolig emellanåt, men däremellan breddes det ibland på lite väl mycket i denna smått röriga och gapiga fars... Depardieu är väl sällan dålig i det han gör, och Catherine Frot är rätt intressant (detta är bara den andra filmen jag ser med henne), men romansen mellan dem känns kanske inte helt trovärdig...
Som tack för mat och husrum för den ohyfsade Boudou ett himla liv. Han gormar och går på, ställer krav och ställer till det. Men han rör också till livet på ett ganska positivt sätt för sina tre räddare, sätt de kanske inte hade väntat sig... Jag tycker att filmen var helt okej, riktigt rolig emellanåt, men däremellan breddes det ibland på lite väl mycket i denna smått röriga och gapiga fars... Depardieu är väl sällan dålig i det han gör, och Catherine Frot är rätt intressant (detta är bara den andra filmen jag ser med henne), men romansen mellan dem känns kanske inte helt trovärdig...
lördag 14 november 2009
The Earthquake (1974)
Jordbävningen (av Mark Robson, skriven av Georg Fox och Mario Puzo) är en s.k. katastroffilm, varken mer eller mindre. Om man råkar vara förtjust i genren så gillar man den måhända; själv skulle jag ha spolat framåt en hel del om det hade gått att göra (om jag hade vetat hur man gör?) när man ser på film med x-boxen...
Los Angeles; människor är i full färd med sina dagliga liv. Vi har den framgångsrike atletiske arkitekten och fd fotbollspelaren Stewart Graff (Charlton Heston) och han mer eller mindre alkoholiserade fru Remy (Ava Gardner). Deras äktenskap knakar i fogarna och Stewart ägnar mer uppmärksamhet åt hans döda väns unga änka Denise (Genèvieve Bujold) än vad Remy gillar. Vi har Remys pappa, Stewarts chef (Lorne Greene), hans sekreterare (Monica Lewis), en desillusionerad polis (George Kennedy) som en gång trodde att polisyrket innebar att hjälpa folk, i motsats till att vara paragrafryttare, samt ett par småfifflare, diverse andra personer med diverse små bekymmer, och oräkneliga statister.
Sedan börjar marken skaka. Och skaka. Och tillslut skaka jättemycket. Och sedan lite till.
Det handlar då om att hitta folk som kommit bort från varandra, rädda folk i sönderrasade byggnader, en enorm damm som är på väg att brista, och i allt detta ett mindre gisslandrama och äktenskapsproblem.
För min del känner jag att problemet med den här filmen är de många karaktärerna; de är för många för att något öde ska hinna gripa tag ordentligt. Exakt varför Remy och Stewart har problem förstår man inte (men tydligen "var" han inte något innan han träffade henne; nu känner han att det är nog med "mutor" som högre position inom företaget), och det är därför svårt att sympatisera vare sig med Remy eller med Stewarts vänsterprassel. Det är som att samtliga karaktärer bara är kulisser till den skakande marken. Den enda som engagerar en aning är polisen Lew, som till slut verkar känna att det finns någon mening med livet trots allt.
Till sist försöker sig Charlton Hestons ljumma hjälte sig på ett sista hjältedåd, och hela Los Angeles lämnas i översvämmade ruiner.
Och tyvärr; jag gäspar. Men tänker samtidigt att jag får skylla mig själv. Att hyra filmer baserat på rollistan är ju inte alltid en lyckad strategi. I det här fallet tycker jag dock nästan att det handlar om vilseledande information... Ava Gardner listas som namn nummer två, och syns även på själv dvd-skivan, men befinner sig i själva verket långt ner i handlingen...
Los Angeles; människor är i full färd med sina dagliga liv. Vi har den framgångsrike atletiske arkitekten och fd fotbollspelaren Stewart Graff (Charlton Heston) och han mer eller mindre alkoholiserade fru Remy (Ava Gardner). Deras äktenskap knakar i fogarna och Stewart ägnar mer uppmärksamhet åt hans döda väns unga änka Denise (Genèvieve Bujold) än vad Remy gillar. Vi har Remys pappa, Stewarts chef (Lorne Greene), hans sekreterare (Monica Lewis), en desillusionerad polis (George Kennedy) som en gång trodde att polisyrket innebar att hjälpa folk, i motsats till att vara paragrafryttare, samt ett par småfifflare, diverse andra personer med diverse små bekymmer, och oräkneliga statister.
Sedan börjar marken skaka. Och skaka. Och tillslut skaka jättemycket. Och sedan lite till.
Det handlar då om att hitta folk som kommit bort från varandra, rädda folk i sönderrasade byggnader, en enorm damm som är på väg att brista, och i allt detta ett mindre gisslandrama och äktenskapsproblem.
För min del känner jag att problemet med den här filmen är de många karaktärerna; de är för många för att något öde ska hinna gripa tag ordentligt. Exakt varför Remy och Stewart har problem förstår man inte (men tydligen "var" han inte något innan han träffade henne; nu känner han att det är nog med "mutor" som högre position inom företaget), och det är därför svårt att sympatisera vare sig med Remy eller med Stewarts vänsterprassel. Det är som att samtliga karaktärer bara är kulisser till den skakande marken. Den enda som engagerar en aning är polisen Lew, som till slut verkar känna att det finns någon mening med livet trots allt.
Till sist försöker sig Charlton Hestons ljumma hjälte sig på ett sista hjältedåd, och hela Los Angeles lämnas i översvämmade ruiner.
Och tyvärr; jag gäspar. Men tänker samtidigt att jag får skylla mig själv. Att hyra filmer baserat på rollistan är ju inte alltid en lyckad strategi. I det här fallet tycker jag dock nästan att det handlar om vilseledande information... Ava Gardner listas som namn nummer två, och syns även på själv dvd-skivan, men befinner sig i själva verket långt ner i handlingen...
onsdag 4 november 2009
Min japanska vän
Jag såg Min japanska vän (Stupeur et tremblements, 2003) för cirka ett år sedan. Nyligen läste jag även boken av Amélie Nothomb. Den är en fascinerande och hejdlöst rolig satir om japansk kultur och arbetsmoral och de kulturkrockar som kan uppstå för att man inte förstår varandra till fullo.
Amélie (Sylvie Testud) föddes i Japan och tillbringade första delen av sin barndom där, vilket gjorde att hon alltid kände sig väldigt japansk. I början av 1990-talet får hon anställning vid det enormt stora företaget Yumimoto. Yumimoto handlar med allt och alla i hela världen, och Amélie räknar med att kunna vara till nytta genom sitt belgiska ursprung och sin djupa kännedom om Japans språk och kultur.
Men ack, vad hon bedrar sig. Man ska inte tro att det bara är att komma dit och visa sig duktig, nej, hon får allt börja från botten med att hämta kaffe. Så långt är hon nöjd, men när avdelningschefen Monsieur Saito (Tarô Suwa) tvingar henne att om och om igen kopiera en tusensidig lunta för hand (eftersom snabbmataren enligt honom gör att marginalerna blir en aning sneda) så börjar hon känna sig en aning förslavad. Som en räddande ängel kommer den vänlige monsieur Tenshi (Yasunari Kondo) från en annan avdelning och ber henne hjälpa honom att sköta kontakterna med ett belgiskt företag, eftersom hans kollega är frånvarande. Äntligen får Amélie använda sina kunskaper! Tyvärr leder detta till att både hon och monsieur Tenshi anklagas för sabotage och förräderi, eftersom ingen hade gett henne lov att arbeta för en annan avdelning, och ingen hade gett Tenshi lov att ge sin kollegas uppgifter till någon annan... Härifrån går det bara utför. Vad än Amélie gör, så är det någonting som går lite på tok, och hon sjunker allt längre ner i hackordningen. I egenskap av västerlänning tycks det vara omöjligt att smälta in i ett japanskt företag.
Hon förlorar dock inte humöret för detta utan accepterar allting utan att klaga (så värst mycket). En bidragande orsak till hennes förnöjsamhet är att även om hon egentligen inte gör någonting vettigt alls på jobbet, så sitter hon i alla fall mitt emot sin närmaste chef, Fubuki Mori (Kaori Tsuji). Mademoiselle Mori är strax under trettio år och är en av mycket få kvinnliga underchefer på företaget, och hon är mycket vacker. Hon är själva idealbilden av japansk kvinnlig skönhet, så perfekt att man skulle kunna betrakta henne för evigt utan att tröttna. Hon är dessutom helt oklanderlig till sitt uppträdande, professionell ut i fingerspetsarna, strikt och kylig och till synes omöjlig att få ur balans.
Huruvida Amélies beundran är enbart estetisk eller något mer kan man kanske ha delade meningar om, för min del ser jag det som ett solklart fall av hejdlös förälskelse. Som snart når absurda proportioner. (Det är lustigt, samtidigt som det är... förståeligt. Fubuki kvalar med råge in till samma klubb som Miranda Priestly...) Fubuki håller sig inte för god för att förhindra att Amélie gör för snabba framsteg i karriären (själv har hon kämpat i åratal för att nå sin nuvarande position), och snart blir det tydligt att hon njuter av sin maktutövning. Amélie i sin tur gör en dygd av att underordna sig.
Men de oskrivna uppförandekoderna är allt för många för att hon ska kunna undvika att bryta dem, helt enkelt genom att hennes sätt att tänka om vad som är rätt och riktigt i vissa situationer skiljer sig väsentligt från det japanska. Till sist placerar Fubuki henne på toaletterna som städerska, och där väntar Amélie på att de sista månaderna av hennes anställning ska passera. Hon har dock kvar sitt stora nöje som hon kallar "défenestration", att "kasta sig ut i tomrummet"; det vill säga; företaget befinner sig på den fyrtiofjärde våningen, och utsikten över staden är magnifik. när Amélie står vid ett stort fönster känner hon sig så fri som om hon flyger, och det har varit hennes största glädje ända sedan hon först kom till Yumimoto.
Allt detta låter väl närmast kafkaartat mardrömsaktigt. Och absurt är det förvisso, men filmen genomsyras ändå av en stark kärlek till det japanska, och inte minst av ständig humor. Man kan inte låta bli att skratta högt ibland, till och med när det är som allra mest eländigt.
Amélie (Sylvie Testud) föddes i Japan och tillbringade första delen av sin barndom där, vilket gjorde att hon alltid kände sig väldigt japansk. I början av 1990-talet får hon anställning vid det enormt stora företaget Yumimoto. Yumimoto handlar med allt och alla i hela världen, och Amélie räknar med att kunna vara till nytta genom sitt belgiska ursprung och sin djupa kännedom om Japans språk och kultur.
Men ack, vad hon bedrar sig. Man ska inte tro att det bara är att komma dit och visa sig duktig, nej, hon får allt börja från botten med att hämta kaffe. Så långt är hon nöjd, men när avdelningschefen Monsieur Saito (Tarô Suwa) tvingar henne att om och om igen kopiera en tusensidig lunta för hand (eftersom snabbmataren enligt honom gör att marginalerna blir en aning sneda) så börjar hon känna sig en aning förslavad. Som en räddande ängel kommer den vänlige monsieur Tenshi (Yasunari Kondo) från en annan avdelning och ber henne hjälpa honom att sköta kontakterna med ett belgiskt företag, eftersom hans kollega är frånvarande. Äntligen får Amélie använda sina kunskaper! Tyvärr leder detta till att både hon och monsieur Tenshi anklagas för sabotage och förräderi, eftersom ingen hade gett henne lov att arbeta för en annan avdelning, och ingen hade gett Tenshi lov att ge sin kollegas uppgifter till någon annan... Härifrån går det bara utför. Vad än Amélie gör, så är det någonting som går lite på tok, och hon sjunker allt längre ner i hackordningen. I egenskap av västerlänning tycks det vara omöjligt att smälta in i ett japanskt företag.
Hon förlorar dock inte humöret för detta utan accepterar allting utan att klaga (så värst mycket). En bidragande orsak till hennes förnöjsamhet är att även om hon egentligen inte gör någonting vettigt alls på jobbet, så sitter hon i alla fall mitt emot sin närmaste chef, Fubuki Mori (Kaori Tsuji). Mademoiselle Mori är strax under trettio år och är en av mycket få kvinnliga underchefer på företaget, och hon är mycket vacker. Hon är själva idealbilden av japansk kvinnlig skönhet, så perfekt att man skulle kunna betrakta henne för evigt utan att tröttna. Hon är dessutom helt oklanderlig till sitt uppträdande, professionell ut i fingerspetsarna, strikt och kylig och till synes omöjlig att få ur balans.
Huruvida Amélies beundran är enbart estetisk eller något mer kan man kanske ha delade meningar om, för min del ser jag det som ett solklart fall av hejdlös förälskelse. Som snart når absurda proportioner. (Det är lustigt, samtidigt som det är... förståeligt. Fubuki kvalar med råge in till samma klubb som Miranda Priestly...) Fubuki håller sig inte för god för att förhindra att Amélie gör för snabba framsteg i karriären (själv har hon kämpat i åratal för att nå sin nuvarande position), och snart blir det tydligt att hon njuter av sin maktutövning. Amélie i sin tur gör en dygd av att underordna sig.
Men de oskrivna uppförandekoderna är allt för många för att hon ska kunna undvika att bryta dem, helt enkelt genom att hennes sätt att tänka om vad som är rätt och riktigt i vissa situationer skiljer sig väsentligt från det japanska. Till sist placerar Fubuki henne på toaletterna som städerska, och där väntar Amélie på att de sista månaderna av hennes anställning ska passera. Hon har dock kvar sitt stora nöje som hon kallar "défenestration", att "kasta sig ut i tomrummet"; det vill säga; företaget befinner sig på den fyrtiofjärde våningen, och utsikten över staden är magnifik. när Amélie står vid ett stort fönster känner hon sig så fri som om hon flyger, och det har varit hennes största glädje ända sedan hon först kom till Yumimoto.
Allt detta låter väl närmast kafkaartat mardrömsaktigt. Och absurt är det förvisso, men filmen genomsyras ändå av en stark kärlek till det japanska, och inte minst av ständig humor. Man kan inte låta bli att skratta högt ibland, till och med när det är som allra mest eländigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
