Amélie från Montmartre (2001)
Le fabuleux déstin d'Amélie Poulain är ju helt enkelt bara underbar.
En studie i hämnd (2006)
La tourneuse des pages - sällan har en film gripit mig så djupt.
Nathalie (2003)
En av Fanny Ardants bästa roller.
8 kvinnor (2002)
8 femmes. En annan av Fanny Ardants bästa roller, men dessutom även i övrigt en fantastisk film; färgglad och rolig!
Timmarna (2002)
The Hours. Ja, Virginia Woolf, böcker, författare, livet, döden, kärleken, Meryl Streep... kan det bli bättre? Det är nästan så att filmen grep mig mer än boken.
Pianisten (2001)
La pianiste - starkt, obehagligt, oemotståndligt... Isabelle Huppert är briljant. Ett av få tillfällen då jag har sett filmen men inte läst boken. Oops...
Så vit som en snö (2001)
En underbar bioupplevelse; svindlande vacker film, svindlande vacker Amanda Ooms!
The Secret Life of Words (2005)
Mycket, mycket starkt och gripande!
Återkomsten (2003)
Vozvrashcheniye. Stillsamt, vackert, tragiskt...
O Brother, Where Art Thou? (2000)
Roligt, smart... helt enkelt.
Brokeback Mountain (2005)
Ja, vad kan man säga?
Swimming pool (2003)
En väldigt intressant film.
Shrek (2001)
Ja, alltså, jag såg den vid en tidpunkt då det låg för mig att identifiera mig med huvudpersonen. Och roligt och smart här också! Tvåan var inte lika bra... trean har jag inte sett.
Det blev en ganska fransk lista, särskilt i toppen... Andra filmer som jag minns: Callas forever, Min japanska vän, Jalla, jalla!, Zozo, Stolthet och fördom, Walk the line, Gossip (ja, jag gillar den faktiskt), Sagan om ringen-filmerna...
Visar inlägg med etikett favoritfilm. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett favoritfilm. Visa alla inlägg
lördag 9 januari 2010
tisdag 22 september 2009
Nathalie...
Nathalie... (2003), regisserad av Anne Fontaine, är en av mina favoritfilmer - inte bara för att den har Fanny Ardant i huvudrollen, utan för att den är komplexare än vad det kanske verkar vid första påseendet. Det är sådana filmer man kan se flera gånger.
Filmen handlar om Catherine (Ardant) som upptäcker att hennes man Bernard (Gérard Depardieu) har varit otrogen. När hon konfronterar honom erkänner han att det händer ibland, men att det är oviktigt, det betyder ingenting, och dessutom har ju de två börjat glida ifrån varandra. Catherine blir upprörd, både för att han tar så lätt på saken och tycker att hon inte borde bry sig, och för att hon inser att något saknas i deras förhållande. Hon frågar sig vad han söker hos andra kvinnor som hon inte kan ge, och hon utvecklar en något annorlunda metod för att ta reda på det.
En kväll när hon är på väg hem från jobbet går hon in på en bar i närheten där hon aldrig har varit förut. Hon ser sig lite osäkert omkring, men slår sig ner med sin whiskey som serveras av en yppig blond ung kvinna med stora ögon (Emmanuelle Béart). Den unga kvinnan, som heter Marlène, slår sig ner eftersom Catherine är där ensam; något som är ovanligt på det stället. Catherine ber om hjälp - inte för egen räkning, förklarar hon, utan för sin man.
De möts nästa dag på ett café. Catherine förklarar att hon vill veta vad hennes man egentligen vill ha av en kvinna, och hon ber Marlène att ta reda på det och sedan rapportera för henne. Men de måste hitta på ett nytt namn, säger hon, "Är Marléne ditt riktiga namn?" Nathalie är ett bättre namn, och så blir det hädanefter. Nästa gång de möts har Nathalie mycket att berätta om sitt första möte med Bernard; mycket målande berättar hon om hur de har haft sex. Först blir Catherine mycket upprörd, men hon inser snart att Nathalie bara gjorde det hon blev ombedd att göra. Och Catherines nyfikenhet är stor. Hon vill veta vad som händer. Vad kommer Bernard att göra? Hur kommer deras förhållande att påverkas?
Catherine och Nathalie träffas allt oftare, och Nathalies berättelser blir allt grövre. Catherine blir allt mer upprörd, men hon kommer ändå tillbaka för att höra mer, och stämningen mellan henne och Bernard blir allt mer hätsk.
Första gången jag såg filmen trillade jag nästan av stolen då Nathalie redogjorde för sina sexträffar med Bernard. Jag såg filmen med en känsla av häpenhet; var säker på att det måste finnas någon form av undertext, men kunde inte riktigt identifiera den. Tänkte att jag kanske överanalyserade. Slutet gjorde mig mycket överraskad. Och något fundersam. Men - och det är det här som är det intressanta - slutet kastade också nytt ljus över hela handlingen. När jag senare såg om filmen kunde jag förstå skeendet bättre, framför allt genom att det blev lättare att förstå det som inte blev sagt. Inte i ord, vill säga, men i handling, gester och blickar.
Många fokuserar på det starka sexuella språket i filmen och ser det som en ekivok otrohetshistoria, men faktum är att det är inte själva orden som är det betydelsefulla i den här filmen. Ändå består den till stor del av samtal mellan Catherine och Nathalie. Det är genom deras kommunikation som historien förs framåt, men det innebär inte - så som vissa recensenter har hävdat - att att är koncentrerat till samtal om mannen, ett spel om mannen, en kvinnas desperata försök att återvinna sin mans kärlek. Nej, snarare ser man hur Catherine och Bernard får en allt djupare klyfta mellan sig, medan Catherine dras mot en friare tillvaro där hon kanske skulle kunna göra precis vad som faller henne in utan att tänka på mannen.
Och kanske slutet öppnar mot en försoning, eller kanske inte. Kanske sker försoningen på ett annat plan. Här finns en del mysterier kvar, i allt det som inte sägs, och i alla de scener som regissören (retsamt?) väljer att klippa av. Och hela tiden uttrycker Nathalies ögon någonting som man aldrig får höra i ord. Det är ändå ganska lätt att ana sig till vad hon tänker. Catherine är mer svårfångad - att det finns mycket som inte hon heller säger, som hon kanske inte ens har ord för, är dock tydligt. Det finns en hel del intressanta, uttrycksfulla scener som dock lämnas utan förklaring. Ett exempel är en scen i början av filmen, då de båda kvinnorna ännu inte har börjat närma sig något vänskapsförhållande utan är rätt avvaktande. De möts på ett hotellrum som bär tydliga spår av en tredje närvaro, Catherine är spänd och Nathalie är sensuellt blaserad. En gest upprepas - i slowmotion, och fortsätter på ett sätt som den inte gjorde första gången. Varför? Vad innebär det? Greppet upprepas inte någon enda gång under resten av filmen. Först med (någon form av) facit i hand kan man fundera på en mening i den.
Det finns många olika åsikter om Nathalie... Vissa ogillar den starkt, andra finner den fascinerande. En del av oss ser de starka homoerotiska underströmmarna, varpå någon protesterar häftigt. De flesta är dock överens om att man kan se många olika saker i filmen, att den är komplexare än den "vanliga" otrohetshistoria man tror att den är; "you can go down a darker corner", har Fanny Ardant sagt i en intervju. Själv kunde jag inte låta bli att tänka på Nathalie... när jag i somras läste Le ravissement de Lol V. Stein. Jag skulle kanske inte ha tänkt så om jag inte hade vetat att Fanny Ardant älskar Marguerite Duras (faktum är att min läsning kompletterades med en ljudbok inläst av henne...), men nu vet jag det, och ibland är det omöjligt att låta bli att söka paralleller. Det var någonting i triangeln Lol - Jacques Hold - Tatiana Karl som påminde starkt om Catherine - Bernard - Nathalie. Upplägget är inte helt lika, men någonting i de bakomliggande drivkrafterna/passionerna gör att jag ändå tycker att det ligger nära till hands att associera Nathalie... till Duras. Även där är det mycket som är rätt mystiskt, det som berättas om Lol är hela tiden tolkningar och förmodanden. Varför säger personerna som de gör och vad menar de egentligen? Samma sak kan man tänka om Catherine som döper om Marlène till Nathalie, som utför sitt uppdrag och lämnar sina rapporter för att... Ja, varför? Catherine ger den andra kvinnan ett uppdrag, som hon betalar för, och när hon gör detta sätter hon igång någonting som hon inte kan förutse. Att Marlène ska göra henne till viljes ifrågasätter hon inte; den unga kvinnan är ju prostituerad. Catherine vänder sig till henne i ett försök att ta kontrollen över sin situation, men man kan snart fråga sig vem som egentligen styr. Mellan dem skapas ett band som sträcker sig bortom det vita kuvertet med pengar - eller gör det? Vad som egentligen sker till sist väljer Anne Fontaine att bara antyda. Det finns, kan man säga, två slut på den här filmen, helt beroende på hur man väljer att tolka de sista scenerna.
En av mina favoritscener är när Nathalie i egenskap av frisör kommer hem till Catherines mamma. Hon tittar på foton av Catherine som ung och säger: "Je vous préfère maintenant."
Här finns en intervju med Fanny Ardant och Emmanuelle Béart.
Filmen handlar om Catherine (Ardant) som upptäcker att hennes man Bernard (Gérard Depardieu) har varit otrogen. När hon konfronterar honom erkänner han att det händer ibland, men att det är oviktigt, det betyder ingenting, och dessutom har ju de två börjat glida ifrån varandra. Catherine blir upprörd, både för att han tar så lätt på saken och tycker att hon inte borde bry sig, och för att hon inser att något saknas i deras förhållande. Hon frågar sig vad han söker hos andra kvinnor som hon inte kan ge, och hon utvecklar en något annorlunda metod för att ta reda på det.
En kväll när hon är på väg hem från jobbet går hon in på en bar i närheten där hon aldrig har varit förut. Hon ser sig lite osäkert omkring, men slår sig ner med sin whiskey som serveras av en yppig blond ung kvinna med stora ögon (Emmanuelle Béart). Den unga kvinnan, som heter Marlène, slår sig ner eftersom Catherine är där ensam; något som är ovanligt på det stället. Catherine ber om hjälp - inte för egen räkning, förklarar hon, utan för sin man.
De möts nästa dag på ett café. Catherine förklarar att hon vill veta vad hennes man egentligen vill ha av en kvinna, och hon ber Marlène att ta reda på det och sedan rapportera för henne. Men de måste hitta på ett nytt namn, säger hon, "Är Marléne ditt riktiga namn?" Nathalie är ett bättre namn, och så blir det hädanefter. Nästa gång de möts har Nathalie mycket att berätta om sitt första möte med Bernard; mycket målande berättar hon om hur de har haft sex. Först blir Catherine mycket upprörd, men hon inser snart att Nathalie bara gjorde det hon blev ombedd att göra. Och Catherines nyfikenhet är stor. Hon vill veta vad som händer. Vad kommer Bernard att göra? Hur kommer deras förhållande att påverkas?
Catherine och Nathalie träffas allt oftare, och Nathalies berättelser blir allt grövre. Catherine blir allt mer upprörd, men hon kommer ändå tillbaka för att höra mer, och stämningen mellan henne och Bernard blir allt mer hätsk.
Första gången jag såg filmen trillade jag nästan av stolen då Nathalie redogjorde för sina sexträffar med Bernard. Jag såg filmen med en känsla av häpenhet; var säker på att det måste finnas någon form av undertext, men kunde inte riktigt identifiera den. Tänkte att jag kanske överanalyserade. Slutet gjorde mig mycket överraskad. Och något fundersam. Men - och det är det här som är det intressanta - slutet kastade också nytt ljus över hela handlingen. När jag senare såg om filmen kunde jag förstå skeendet bättre, framför allt genom att det blev lättare att förstå det som inte blev sagt. Inte i ord, vill säga, men i handling, gester och blickar.
Många fokuserar på det starka sexuella språket i filmen och ser det som en ekivok otrohetshistoria, men faktum är att det är inte själva orden som är det betydelsefulla i den här filmen. Ändå består den till stor del av samtal mellan Catherine och Nathalie. Det är genom deras kommunikation som historien förs framåt, men det innebär inte - så som vissa recensenter har hävdat - att att är koncentrerat till samtal om mannen, ett spel om mannen, en kvinnas desperata försök att återvinna sin mans kärlek. Nej, snarare ser man hur Catherine och Bernard får en allt djupare klyfta mellan sig, medan Catherine dras mot en friare tillvaro där hon kanske skulle kunna göra precis vad som faller henne in utan att tänka på mannen.
Och kanske slutet öppnar mot en försoning, eller kanske inte. Kanske sker försoningen på ett annat plan. Här finns en del mysterier kvar, i allt det som inte sägs, och i alla de scener som regissören (retsamt?) väljer att klippa av. Och hela tiden uttrycker Nathalies ögon någonting som man aldrig får höra i ord. Det är ändå ganska lätt att ana sig till vad hon tänker. Catherine är mer svårfångad - att det finns mycket som inte hon heller säger, som hon kanske inte ens har ord för, är dock tydligt. Det finns en hel del intressanta, uttrycksfulla scener som dock lämnas utan förklaring. Ett exempel är en scen i början av filmen, då de båda kvinnorna ännu inte har börjat närma sig något vänskapsförhållande utan är rätt avvaktande. De möts på ett hotellrum som bär tydliga spår av en tredje närvaro, Catherine är spänd och Nathalie är sensuellt blaserad. En gest upprepas - i slowmotion, och fortsätter på ett sätt som den inte gjorde första gången. Varför? Vad innebär det? Greppet upprepas inte någon enda gång under resten av filmen. Först med (någon form av) facit i hand kan man fundera på en mening i den.
Det finns många olika åsikter om Nathalie... Vissa ogillar den starkt, andra finner den fascinerande. En del av oss ser de starka homoerotiska underströmmarna, varpå någon protesterar häftigt. De flesta är dock överens om att man kan se många olika saker i filmen, att den är komplexare än den "vanliga" otrohetshistoria man tror att den är; "you can go down a darker corner", har Fanny Ardant sagt i en intervju. Själv kunde jag inte låta bli att tänka på Nathalie... när jag i somras läste Le ravissement de Lol V. Stein. Jag skulle kanske inte ha tänkt så om jag inte hade vetat att Fanny Ardant älskar Marguerite Duras (faktum är att min läsning kompletterades med en ljudbok inläst av henne...), men nu vet jag det, och ibland är det omöjligt att låta bli att söka paralleller. Det var någonting i triangeln Lol - Jacques Hold - Tatiana Karl som påminde starkt om Catherine - Bernard - Nathalie. Upplägget är inte helt lika, men någonting i de bakomliggande drivkrafterna/passionerna gör att jag ändå tycker att det ligger nära till hands att associera Nathalie... till Duras. Även där är det mycket som är rätt mystiskt, det som berättas om Lol är hela tiden tolkningar och förmodanden. Varför säger personerna som de gör och vad menar de egentligen? Samma sak kan man tänka om Catherine som döper om Marlène till Nathalie, som utför sitt uppdrag och lämnar sina rapporter för att... Ja, varför? Catherine ger den andra kvinnan ett uppdrag, som hon betalar för, och när hon gör detta sätter hon igång någonting som hon inte kan förutse. Att Marlène ska göra henne till viljes ifrågasätter hon inte; den unga kvinnan är ju prostituerad. Catherine vänder sig till henne i ett försök att ta kontrollen över sin situation, men man kan snart fråga sig vem som egentligen styr. Mellan dem skapas ett band som sträcker sig bortom det vita kuvertet med pengar - eller gör det? Vad som egentligen sker till sist väljer Anne Fontaine att bara antyda. Det finns, kan man säga, två slut på den här filmen, helt beroende på hur man väljer att tolka de sista scenerna.
En av mina favoritscener är när Nathalie i egenskap av frisör kommer hem till Catherines mamma. Hon tittar på foton av Catherine som ung och säger: "Je vous préfère maintenant."
Här finns en intervju med Fanny Ardant och Emmanuelle Béart.
lördag 8 augusti 2009
En studie i hämnd
En studie i hämnd (La tourneuse de pages, 2007) är en lågmäld men intensiv film med krypande thrillerkänsla. Det handlar om Mélanie (Deborah Francois) som är en mycket lovande pianist som barn. Men vid inträdesprovet till en prestigefylld musikskola misslyckas hon kapitalt, eftersom hon blir distraherad av domaren Arianes (Catherine Frot) ouppmärksamhet. Mélanies besvikelse är så stor att hon bestämmer sig för att aldrig spela piano igen. Flera år senare är hon anställd av Arianes man, och av honom får hon veta att hans fru är i desperat behov av en skicklig och pålitlig notvändare, eftersom hon lider av fruktansvärd rampfeber vid konserter. Mélanie får jobbet; Ariane känner inte igen henne, och anar inte att Mélanie smider planer...
Det är en helt fantastiskt gripande film om utstuderat hämndbegär, men också om musikens makt över känslor, om attraktion och kärlek - jag blev starkt berörd av filmen. Förunderligt att se hur känslor hon inte vill förstå växer fram hos Ariane, och in i det sista hoppas jag på en ljusning, en mirakulös vändning i slutet...
Det är en helt fantastiskt gripande film om utstuderat hämndbegär, men också om musikens makt över känslor, om attraktion och kärlek - jag blev starkt berörd av filmen. Förunderligt att se hur känslor hon inte vill förstå växer fram hos Ariane, och in i det sista hoppas jag på en ljusning, en mirakulös vändning i slutet...
torsdag 30 juli 2009
Black Narcissus
I Black Narcissus (1946) får den unga syster Clodagh (Deborah Kerr) i uppdrag att tillsammans med fyra andra nunnor starta skol- och sjukvårdsverksamhet i en avlägsen bergsby på Himalaya. Deras kloster har tidigare inhyst munkar, och innan dess var det ett harem... miljön är mycket annorlunda mot vad kvinnorna är vana vid, men de börjar vid gott mod. Den engelske agenten Dean (Esmond Knight) finns där för att hjälpa dem med praktiska detaljer. I den isolerade och främmande miljön uppstår snart prövningar som tär på gemenskapen...
Den här filmen är mycket intressant; nästan märklig, men på ett positivt sätt. Det är ett intensivt drama som utspelar sig bland nunnorna. Det handlar om plikt och hängivenhet, kärlek och offer, och hur man bevara sitt sätt att leva och tänka i en annorlunda, kanske fientlig miljö. I motsats till många andra filmer från den här tiden känns den inte "gammal". Den är dessutom mycket vacker! Landskapet, färgerna, ljuset bidrar i hög grad till det starka intrycket. En fascinerande film, oscarsbelönad (scenografi, foto).
Den här filmen är mycket intressant; nästan märklig, men på ett positivt sätt. Det är ett intensivt drama som utspelar sig bland nunnorna. Det handlar om plikt och hängivenhet, kärlek och offer, och hur man bevara sitt sätt att leva och tänka i en annorlunda, kanske fientlig miljö. I motsats till många andra filmer från den här tiden känns den inte "gammal". Den är dessutom mycket vacker! Landskapet, färgerna, ljuset bidrar i hög grad till det starka intrycket. En fascinerande film, oscarsbelönad (scenografi, foto).
onsdag 29 juli 2009
8 kvinnor
François Ozons film 8 kvinnor (8 femmes, 2002) är en musikalkomedi (fast med mindre sånginslag än i den genomsnittliga musikalen) som tar sig formen av en mordhistoria; en deckargåta - utan detektiv - som utspelar sig i ett och samma hus under en enda dag. Det handlar om familjehemligheter, dolda känslor och undertryckta passioner.
Historien bygger på en pjäs av Robert Thomas och utspelar sig under 1950-talet, i ett isolerat hus på landet där familjen förbereder sig för att fira jul. Det börjar med att äldsta dottern Suzon (Virginie Ledoyen) kommer hem från sin skola i England. I huset finns hennes rullstolsbundna mormor (Danielle Darrieux), den yngre systern Catherine (Ludivine Sagnier) och modern Gaby (Catherine Deneuve), dessutom Gabys syster Augustine (Isabelle Huppert) och hushållerskan Chanel (Firmine Richard) och den nyanställda tjänsteflickan Louise (Emmanuelle Béart). Fadern Marcel ligger fortfarande och sover när Suzon kommer hem, och honom får man aldrig se ordentligt, för när Louise går upp för att väcka honom upptäcker hon att han har blivit mördad. Snart upptäcks också att telefonsladden är avklippt, att bilen inte startar - och snart anländer också Marcels syster Pierrette (Fanny Ardant).
Dessa åtta kvinnor är alltså insnöade tillsammans, och det som skulle likna en lycklig familj visar sig dölja många konflikter som nu kommer upp till ytan. Anklagelser och beskyllningar haglar, men det förekommer också förtroenden, avslöjanden, och kärlek - ibland från oväntade håll. Nog för att ens "gaydar"ger utslag av Chanels blick på Pierrette under sången À quoi sert de vivre libre? Pierrette gör entré när filmen redan ha rullat på en stund; snart tar hon av sig sin kappa och sin sjal och avslöjar en åtsmitande röd dräkt, och med ett skratt börjar hon sjunga om att hon är en frigjord flicka som blandar samman natt och dag, men det händer ibland att hon också önskar bli "tämjd", för vad tjänar det till att leva fritt när man lever utan kärlek...
Bortsett alltså från att Pierrette är dödligt sexig och mycket fascinerande (fascinerande är för övrigt även pigan Louise) är den intressantaste karaktären kanske Augustine. Huppert är briljant som den bittra och grälsjuka ogifta mostern som på en gång beter sig som ett bortskämt barn och försöker sätta sig på höga moraliska hästar för att försöka få respekt. Hennes utbrott bär upp en stor del av filmens komiska poänger, som för övrigt är ganska många. Varje karaktär brister vid var sitt tillfälle ut i sång. Visuellt är filmen färgstark och snygg. Den blev nominerad till mängder av priser, och vann Silverbjörnen (för alla åtta skådespelerskorna gemensamt) vid filmfestivalen i Berlin.
Vissa gillar den här filmen mest för Catherine Deneuves skull. För min del innebar den det första "mötet" med Fanny Ardant.
Historien bygger på en pjäs av Robert Thomas och utspelar sig under 1950-talet, i ett isolerat hus på landet där familjen förbereder sig för att fira jul. Det börjar med att äldsta dottern Suzon (Virginie Ledoyen) kommer hem från sin skola i England. I huset finns hennes rullstolsbundna mormor (Danielle Darrieux), den yngre systern Catherine (Ludivine Sagnier) och modern Gaby (Catherine Deneuve), dessutom Gabys syster Augustine (Isabelle Huppert) och hushållerskan Chanel (Firmine Richard) och den nyanställda tjänsteflickan Louise (Emmanuelle Béart). Fadern Marcel ligger fortfarande och sover när Suzon kommer hem, och honom får man aldrig se ordentligt, för när Louise går upp för att väcka honom upptäcker hon att han har blivit mördad. Snart upptäcks också att telefonsladden är avklippt, att bilen inte startar - och snart anländer också Marcels syster Pierrette (Fanny Ardant).
Dessa åtta kvinnor är alltså insnöade tillsammans, och det som skulle likna en lycklig familj visar sig dölja många konflikter som nu kommer upp till ytan. Anklagelser och beskyllningar haglar, men det förekommer också förtroenden, avslöjanden, och kärlek - ibland från oväntade håll. Nog för att ens "gaydar"ger utslag av Chanels blick på Pierrette under sången À quoi sert de vivre libre? Pierrette gör entré när filmen redan ha rullat på en stund; snart tar hon av sig sin kappa och sin sjal och avslöjar en åtsmitande röd dräkt, och med ett skratt börjar hon sjunga om att hon är en frigjord flicka som blandar samman natt och dag, men det händer ibland att hon också önskar bli "tämjd", för vad tjänar det till att leva fritt när man lever utan kärlek...
Bortsett alltså från att Pierrette är dödligt sexig och mycket fascinerande (fascinerande är för övrigt även pigan Louise) är den intressantaste karaktären kanske Augustine. Huppert är briljant som den bittra och grälsjuka ogifta mostern som på en gång beter sig som ett bortskämt barn och försöker sätta sig på höga moraliska hästar för att försöka få respekt. Hennes utbrott bär upp en stor del av filmens komiska poänger, som för övrigt är ganska många. Varje karaktär brister vid var sitt tillfälle ut i sång. Visuellt är filmen färgstark och snygg. Den blev nominerad till mängder av priser, och vann Silverbjörnen (för alla åtta skådespelerskorna gemensamt) vid filmfestivalen i Berlin.
Vissa gillar den här filmen mest för Catherine Deneuves skull. För min del innebar den det första "mötet" med Fanny Ardant.
måndag 27 juli 2009
Callas Forever
Bara för att komma igång och börja med något... och för att det här är en av mina favoritfilmer med Fanny Ardant, och för att jag tyckte det var trevligt att få se att den nu faktiskt till sist har släppts på DVD i Sverige - så nu är det bara för dem som inte har sett den att se till att göra det!
Maria Callas var en stor operastjärna med en fantastisk röst, som fortfarande trollbinder i alla inspelningar som finns. Regissören Franco Zeffirelli bestämde sig för att göra en film om henne; inte om någonting som hände, men något som skulle kunna ha hänt...
I Callas Forever porträtteras divan av Fanny Ardant; filmen utspelar sig i slutet av hennes liv, då hon sedan länge har levt i det närmaste isolerad i sin lägenhet i Paris där hon sörjer sin förlorade kärlek och sin förlorade röst, som är långt ifrån vad den en gång var.
Så kommer hennes gamle vän Larry (Jermy Irons) på besök; numera är han manager för ett rockband. När han får se vilket tillstånd hon befinner sig i blir han inte bara bestört, han får en idé om hur hennes liv ska vändas till det bättre. Han föreslår att Maria ska spela huvudrollen i en filmad uppsättning av Carmen - för med teknikens hjälp kan man utföra underverk...
Fanny Ardant är gudomlig i den här rollen (hennes minspel, gester, blickar - för att inte tala om hennes underbara brytning när hon pratar engelska... för det här är inte en fransk film!), man kan nästan tro att hon verkligen är Maria Callas! (Ja, jag vet att det är något av syftet med skådespeleri...) Dessutom kan nämnas att hon faktiskt sjunger på riktigt i filmen, även om det i slutresultatet naturligtvis är Callas röst man hör.
Den yttre handlingen i sig är egentligen rätt förutsägbar, men om man gillar både Callas och Ardant är filmen en fullträff. Det handlar om kärleken till konsten och hur långt man kan eller bör gå för den, men också om att våga säga sanningen till sina vänner och att våga visa sig sårbar inför dem.
Maria Callas var en stor operastjärna med en fantastisk röst, som fortfarande trollbinder i alla inspelningar som finns. Regissören Franco Zeffirelli bestämde sig för att göra en film om henne; inte om någonting som hände, men något som skulle kunna ha hänt...
I Callas Forever porträtteras divan av Fanny Ardant; filmen utspelar sig i slutet av hennes liv, då hon sedan länge har levt i det närmaste isolerad i sin lägenhet i Paris där hon sörjer sin förlorade kärlek och sin förlorade röst, som är långt ifrån vad den en gång var.
Så kommer hennes gamle vän Larry (Jermy Irons) på besök; numera är han manager för ett rockband. När han får se vilket tillstånd hon befinner sig i blir han inte bara bestört, han får en idé om hur hennes liv ska vändas till det bättre. Han föreslår att Maria ska spela huvudrollen i en filmad uppsättning av Carmen - för med teknikens hjälp kan man utföra underverk...
Fanny Ardant är gudomlig i den här rollen (hennes minspel, gester, blickar - för att inte tala om hennes underbara brytning när hon pratar engelska... för det här är inte en fransk film!), man kan nästan tro att hon verkligen är Maria Callas! (Ja, jag vet att det är något av syftet med skådespeleri...) Dessutom kan nämnas att hon faktiskt sjunger på riktigt i filmen, även om det i slutresultatet naturligtvis är Callas röst man hör.
Den yttre handlingen i sig är egentligen rätt förutsägbar, men om man gillar både Callas och Ardant är filmen en fullträff. Det handlar om kärleken till konsten och hur långt man kan eller bör gå för den, men också om att våga säga sanningen till sina vänner och att våga visa sig sårbar inför dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
