Djävulen bär Prada

Djävulen bär Prada (2006) har känts som en typisk "tjejfilm" man inte behöver besvära sig med att se. Det har jag heller inte gjort förrän nu, trots att jag har hört många (både fangirls och kanske mer objektiva tyckare) berömma Meryl Streeps prestationer. Jag tycker att Streep är en fascinerande och superbegåvad skådespelare, men räknar mig inte till fanklubben - dock gjorde vissa antydningar från fangirl-hållet att jag ändå inte kunde låta bli att se filmen när den gick på TV här om kvällen.

Och, ja, filmen var väl i stort sett vad man kunde vänta sig. Streep spelar Miranda Priestly, obönhörlig och högeffektiv chef för den berömda modetidningen Runway. Emily Blunt är hennes väldresserade men lätt stressade assistent Emily, som dock behöver en medhjälpare. Det är där Anne Hathaway kommer in i bilden, som den intellektuella och totalt modeointresserade Andrea. Andrea, Andy kallad, befinner sig i New York för att bli journalist. Att bli assistent till en assistent på en modetidning var inte riktigt vad hon planerat, men hon tar det jobb hon kan få... och så är filmen igång.

I början tyckte jag att Meryl Streeps Miranda var helt absurd - vilket förstås var avsikten. Hon styr och ställer med järnhand över tidningens anställda - och för den delen över praktiskt taget hela modebranchen, verkar det som - och rabblar sina order snabbare än en högpresterande laserskrivare spottar ut papper. Andy har fullt sjå med att hänga med i svängarna, men finner sig ändå i sin chefs bitchiga översittarattityd. Miranda kallar henne till och med "the new Emily". Snart vänjer hon sig dock vid spelets regler, hon börjar till och med intressera sig lite för sitt utseende, och det är här någonstans som filmen börjar bli riktigt irriterande.

Jobbet är krävande. Men för att ständigt befinna sig på toppen, som Miranda gör, så måste man ligga i. Hon arbetar ständigt, och kräver av Andy att hon ska göra det samma. Det är när Andy börjar ta sitt jobb på allvar som hon börjar få problem - med pojkvännen och vännerna. Så länge hon driver med sitt jobb och ger dem dyra presenter är allt bra, men de börjar tycka att hon har förändrats, och blir därför riktigt elaka. Andrea får inte mycket stöd av vännerna, tvärt om driver de med henne och tycker att hon borde sluta. Pojkvännen gillade henne bättre som hon var förut.

Visst, det är meningen att man ska tycka att vännerna har rätt. Att Andrea minsann är en tjej med seriösa ambitioner som är för bra för den ytliga och kalla modevärlden. Men trots att jag själv är helt ointresserad av allt vad mode heter, och inte skulle vilja ha hennes jobb, så tycker jag inte att vännernas attityd är okej. Om Andy vill ha en karriär, kan hon inte få ha det då? Och Miranda - bara för att hon är en mäktig och viljestark kvinna som är en tidernas superchef... så är hon djävulen? Nej, kom igen! Vid ett tillfälle säger Andy - till en ny beundrare, en känd författare - att hon inte alls tycker att Miranda är så hemsk. Killen anklagar henne för att ha "crossed over to the dark side", och tillägger sedan; "that's sexy."

Kanske en form av sexy som inte är riktigt tillåten. Jag ska erkänna att slutet - då Andy lämnar tidningen och går tillbaka till sitt gamla liv - faktiskt överraskade mig lite. Jag kanske levde mig in lite oväntat mycket; tyckte mig se att Miranda tinade upp en smula, och att hon var en kvinna som faktiskt skulle behöva en tjej som Andy vid sin sida - en hängiven medhjälpare som faktiskt inte tycker att kläder är det viktigaste i världen. Men nej. Så kunde det ju inte sluta - jag insåg snart att slutet ju byggdes upp genom hela filmen, och redan titeln slår fast att Miranda är Djävulen. Suck. Filmen bygger visserligen på en bok, och bokens Miranda ska vara ännu mer kallhamrad och osympatisk. Men faktum är att filmens Miranda inte är så hemsk. Kanske är det Meryl Streeps förtjänst.

Eller kanske är jag för mycket "fangirl" och redan fylld av vissa förutfattade meningar om denna film om en vacker kvinnlig chef och hennes nya assistent. Det ska erkännas att behållningen av filmen för min del står att finna hos Miranda och de undertexter som kan hittas om man bara försöker lite. Miranda Priestly får sälla sig till klubben "Head Bitch In Charge", helt enkelt; klubben där kvinnor som vet vad de vill och som ser till att få det förtjänar beundran och respekt. Eftersom vi fangirls även har livlig fantasi får hon också medlemsskap i klubben "Mrs Robinsons". (De överlappar ändå nästan jämt varandra...)