Historien bygger på en pjäs av Robert Thomas och utspelar sig under 1950-talet, i ett isolerat hus på landet där familjen förbereder sig för att fira jul. Det börjar med att äldsta dottern Suzon (Virginie Ledoyen) kommer hem från sin skola i England. I huset finns hennes rullstolsbundna mormor (Danielle Darrieux), den yngre systern Catherine (Ludivine Sagnier) och modern Gaby (Catherine Deneuve), dessutom Gabys syster Augustine (Isabelle Huppert) och hushållerskan Chanel (Firmine Richard) och den nyanställda tjänsteflickan Louise (Emmanuelle Béart). Fadern Marcel ligger fortfarande och sover när Suzon kommer hem, och honom får man aldrig se ordentligt, för när Louise går upp för att väcka honom upptäcker hon att han har blivit mördad. Snart upptäcks också att telefonsladden är avklippt, att bilen inte startar - och snart anländer också Marcels syster Pierrette (Fanny Ardant).
Dessa åtta kvinnor är alltså insnöade tillsammans, och det som skulle likna en lycklig familj visar sig dölja många konflikter som nu kommer upp till ytan. Anklagelser och beskyllningar haglar, men det förekommer också förtroenden, avslöjanden, och kärlek - ibland från oväntade håll. Nog för att ens "gaydar"ger utslag av Chanels blick på Pierrette under sången À quoi sert de vivre libre? Pierrette gör entré när filmen redan ha rullat på en stund; snart tar hon av sig sin kappa och sin sjal och avslöjar en åtsmitande röd dräkt, och med ett skratt börjar hon sjunga om att hon är en frigjord flicka som blandar samman natt och dag, men det händer ibland att hon också önskar bli "tämjd", för vad tjänar det till att leva fritt när man lever utan kärlek...
Bortsett alltså från att Pierrette är dödligt sexig och mycket fascinerande (fascinerande är för övrigt även pigan Louise) är den intressantaste karaktären kanske Augustine. Huppert är briljant som den bittra och grälsjuka ogifta mostern som på en gång beter sig som ett bortskämt barn och försöker sätta sig på höga moraliska hästar för att försöka få respekt. Hennes utbrott bär upp en stor del av filmens komiska poänger, som för övrigt är ganska många. Varje karaktär brister vid var sitt tillfälle ut i sång. Visuellt är filmen färgstark och snygg. Den blev nominerad till mängder av priser, och vann Silverbjörnen (för alla åtta skådespelerskorna gemensamt) vid filmfestivalen i Berlin.
Vissa gillar den här filmen mest för Catherine Deneuves skull. För min del innebar den det första "mötet" med Fanny Ardant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar