Callas Forever

Bara för att komma igång och börja med något... och för att det här är en av mina favoritfilmer med Fanny Ardant, och för att jag tyckte det var trevligt att få se att den nu faktiskt till sist har släppts på DVD i Sverige - så nu är det bara för dem som inte har sett den att se till att göra det!

Maria Callas var en stor operastjärna med en fantastisk röst, som fortfarande trollbinder i alla inspelningar som finns. Regissören Franco Zeffirelli bestämde sig för att göra en film om henne; inte om någonting som hände, men något som skulle kunna ha hänt...

I Callas Forever porträtteras divan av Fanny Ardant; filmen utspelar sig i slutet av hennes liv, då hon sedan länge har levt i det närmaste isolerad i sin lägenhet i Paris där hon sörjer sin förlorade kärlek och sin förlorade röst, som är långt ifrån vad den en gång var.

Så kommer hennes gamle vän Larry (Jermy Irons) på besök; numera är han manager för ett rockband. När han får se vilket tillstånd hon befinner sig i blir han inte bara bestört, han får en idé om hur hennes liv ska vändas till det bättre. Han föreslår att Maria ska spela huvudrollen i en filmad uppsättning av Carmen - för med teknikens hjälp kan man utföra underverk...

Fanny Ardant är gudomlig i den här rollen (hennes minspel, gester, blickar - för att inte tala om hennes underbara brytning när hon pratar engelska... för det här är inte en fransk film!), man kan nästan tro att hon verkligen är Maria Callas! (Ja, jag vet att det är något av syftet med skådespeleri...) Dessutom kan nämnas att hon faktiskt sjunger på riktigt i filmen, även om det i slutresultatet naturligtvis är Callas röst man hör.

Den yttre handlingen i sig är egentligen rätt förutsägbar, men om man gillar både Callas och Ardant är filmen en fullträff. Det handlar om kärleken till konsten och hur långt man kan eller bör gå för den, men också om att våga säga sanningen till sina vänner och att våga visa sig sårbar inför dem.