Elizabeth (Norah Jones gör filmdebut) får veta att hennes pojkvän varit otrogen. Hon gör slut med honom och behöver någon att prata med; vänder sig till ägaren (Jude Law) av caféet dit de brukar gå. De utbyter historier med varandra sent på kvällarna, och Elizabeth brukar äta en bit (eller flera) av blåbärspajen som alltid står orörd vid dagens slut.
Men hon inser att hon inte kan lunka på där på samma sätt dag efter dag. Hon ger sig ut på en resa genom landet och tar olika servitrisjobb - på en lunchservering, i en bar, på ett kasino - för att spara ihop till en bil. Och för att finna sig själv, sin väg i livet, och så vidare, får man förmoda. (Detta illustreras till exempel av att hon använder olika versioner av sitt namn på olika platser - Elizabeth, Lizzie, Beth...) Hon träffar diverse personer som för det mesta gillar henne (Rachel Weisz, en pokerspelande Natalie Portman...) och när hon har lite tid över skriver hon vykort till sin blåbärspajbakande vän.
Ja, det är ju rätt bra musik... Handlingen är enkel och det hela är egentligen rätt trevligt, en sådan film som jag "borde" gilla, men jag tyckte att den var rätt seg emellanåt, faktiskt! (Ibland går hela filmen dessutom bokstavligen i slowmotion, vilket egentligen känns lite omotiverat.) Jag ville se den mest för att jag gillar Norah Jones, och Jude Law kan vara bra ibland tycker jag, och som bonus flera söta flickor... men nja, jag hade väntat mig mer och blev lite besviken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar