Guess Who’s Coming to Dinner? från 1967 handlar om hur en liberalt uppfostrad flicka, Joanna (Katherine Hougton), helt plötsligt dyker upp hemma hos föräldrarna med en för dem helt okänd fästman. De båda träffades på Hawaii, blev blixtförälskade, och vill nu gifta sig. Han är äldre än hon och en framgångsrik läkare med världsförbättrande planer och många meriter – han oroar sig dock för att de ska få problem med föräldrarna eftersom han är svart, vilket hon alltså inte är...
Nejdå, försäkrar Joanna muntert, mina föräldrar har inte alls några fördomar... När dock mamman (Katherine Hepburn) stiger in i huset och får syn på dr John Wade Prentice (Sidney Poitiers), kan man dock inte ta miste på den chockade min hon visar upp. Hon finner sig dock ganska snabbt – vilket man inte kan säga om familjens färgade hushållerska. Hon tycker att det är en styggelse när folk beblandar sig med varandra över ”rasgränserna” och talar om det också, så snart Joannas far (Spencer Tracey) stiger in i huset. Han blir imponerad av dr Prentice, men ändå skakad av det inträffade... och det visar sig att han – trots att han, som hans hustru påpekar, har uppfostrat sin dotter till att inte bry sig om hudfärg genom att hela sitt liv aktivt ha kämpat mot rasism – inte har helt lätt att acceptera det inträffade. Den enda som verkar genuint lycklig för det unga parets skull är familjens gode vän, den katolske prästen fader Ryan, som sveper in i huset som en skrattande vind...
Joanna förklarar att de kommer att gifta sig inom ett par veckor vad föräldrarna än säger. John säger – till dem, men inte till sin flickvän – att han inte vill komma emellan sin älskade Joanna och hennes föräldrar, och att det därför inte kommer att bli något bröllop om de inte samtycker helhjärtat. Så småningom anländer också Johns föräldrar, som inte vet att deras son är förlovad med en vit flicka...
Som andra har påpekat känns det att filmen är rätt gammal, och moralpredikningarna duggar tätt -- filmen är noga med att inpränta sitt budskap. Men man kan tänka sig hur kontroversiell den var 1967, då ett sådant förhållande som det mellan Joanna och John fortfarande var olagligt i vissa delstater. Filmen ger ett visst historiskt perspektiv på hur saker och ting har varit och hur det har blivit, med tanke på att man innan det nyligen överståndna presidentvalet funderade på om amerikanerna verkligen skulle vara ”redo” för en svart president... Detta är något som det faktiskt halvskämtas om i filmen (pappan säger: "Ni förstår väl att era framtida barn kommer att få problem", fästmannen svarar: "Joanna tror att alla våra barn kommer att bli presidenter!.. Eller åtminstone ministrar..."), och man blir påmind om hur långt samhället trots allt har kommit.
Filmen har sina komiska poänger. Handlingen känns inte som att den håller till 100% (varför denna brådska?), men det kan man ändå köpa. Det är nästan ingen – förutom hushållerskan – som gapar och skriker ut sina fördomar. I de engagerade talen om kärlek och rättvisa (tex det som Mrs Prentice säger till Joannas far) tänker man att manusförfattaren verkligen haransträngt sig för att försöka att täcka in precis allting...
Jag är glad att jag såg den, även om jag inte skulle sätta upp den på min lista över favortifilmer. Egentligen satte jag den på min filmlista för Katherine Hepburns skull, ska erkännas. Och hon är fantastisk (nästan bäst är scenen då hon skickar iväg sin nyfikna och sensationslystna assistent), och de andra gör också bra rolltolkningar. Dock tycker jag att dotterns ivriga förälskelse ibland spelar över i gapig flamsighet.
Om man tar filmen för vad den är -- en berättelse med ett angeläget ärende från 1967 -- så är den helt klart sevärd. Och inte att förglömma; problemen med rasistiska fördomar är knappast ännu utrotade i världen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar