I den här filmen, en komedi från 2005 av Gérard Jugnot är Gérard Depardieu, som luffaren Boudu, ungefär som en vuxen Karlsson på taket. Han räddas från att dränka sig av Jugnots rollfigur Christian, som övertalas till detta av sin unga assistent (Constance Dollé) som i filmens öppningsscen febrilt försöker undkomma den gifte chefens närmanden utan att vara oartig (och utan att förlora jobbet?). Boudou får följa med dem hem, dock vill Christian försöka hålla hans existens hemlig för sin hustru (Catherine Frot) som anses klen och nervös. Det håller dock inte i många minuter...
Som tack för mat och husrum för den ohyfsade Boudou ett himla liv. Han gormar och går på, ställer krav och ställer till det. Men han rör också till livet på ett ganska positivt sätt för sina tre räddare, sätt de kanske inte hade väntat sig... Jag tycker att filmen var helt okej, riktigt rolig emellanåt, men däremellan breddes det ibland på lite väl mycket i denna smått röriga och gapiga fars... Depardieu är väl sällan dålig i det han gör, och Catherine Frot är rätt intressant (detta är bara den andra filmen jag ser med henne), men romansen mellan dem känns kanske inte helt trovärdig...
torsdag 3 december 2009
lördag 14 november 2009
The Earthquake (1974)
Jordbävningen (av Mark Robson, skriven av Georg Fox och Mario Puzo) är en s.k. katastroffilm, varken mer eller mindre. Om man råkar vara förtjust i genren så gillar man den måhända; själv skulle jag ha spolat framåt en hel del om det hade gått att göra (om jag hade vetat hur man gör?) när man ser på film med x-boxen...
Los Angeles; människor är i full färd med sina dagliga liv. Vi har den framgångsrike atletiske arkitekten och fd fotbollspelaren Stewart Graff (Charlton Heston) och han mer eller mindre alkoholiserade fru Remy (Ava Gardner). Deras äktenskap knakar i fogarna och Stewart ägnar mer uppmärksamhet åt hans döda väns unga änka Denise (Genèvieve Bujold) än vad Remy gillar. Vi har Remys pappa, Stewarts chef (Lorne Greene), hans sekreterare (Monica Lewis), en desillusionerad polis (George Kennedy) som en gång trodde att polisyrket innebar att hjälpa folk, i motsats till att vara paragrafryttare, samt ett par småfifflare, diverse andra personer med diverse små bekymmer, och oräkneliga statister.
Sedan börjar marken skaka. Och skaka. Och tillslut skaka jättemycket. Och sedan lite till.
Det handlar då om att hitta folk som kommit bort från varandra, rädda folk i sönderrasade byggnader, en enorm damm som är på väg att brista, och i allt detta ett mindre gisslandrama och äktenskapsproblem.
För min del känner jag att problemet med den här filmen är de många karaktärerna; de är för många för att något öde ska hinna gripa tag ordentligt. Exakt varför Remy och Stewart har problem förstår man inte (men tydligen "var" han inte något innan han träffade henne; nu känner han att det är nog med "mutor" som högre position inom företaget), och det är därför svårt att sympatisera vare sig med Remy eller med Stewarts vänsterprassel. Det är som att samtliga karaktärer bara är kulisser till den skakande marken. Den enda som engagerar en aning är polisen Lew, som till slut verkar känna att det finns någon mening med livet trots allt.
Till sist försöker sig Charlton Hestons ljumma hjälte sig på ett sista hjältedåd, och hela Los Angeles lämnas i översvämmade ruiner.
Och tyvärr; jag gäspar. Men tänker samtidigt att jag får skylla mig själv. Att hyra filmer baserat på rollistan är ju inte alltid en lyckad strategi. I det här fallet tycker jag dock nästan att det handlar om vilseledande information... Ava Gardner listas som namn nummer två, och syns även på själv dvd-skivan, men befinner sig i själva verket långt ner i handlingen...
Los Angeles; människor är i full färd med sina dagliga liv. Vi har den framgångsrike atletiske arkitekten och fd fotbollspelaren Stewart Graff (Charlton Heston) och han mer eller mindre alkoholiserade fru Remy (Ava Gardner). Deras äktenskap knakar i fogarna och Stewart ägnar mer uppmärksamhet åt hans döda väns unga änka Denise (Genèvieve Bujold) än vad Remy gillar. Vi har Remys pappa, Stewarts chef (Lorne Greene), hans sekreterare (Monica Lewis), en desillusionerad polis (George Kennedy) som en gång trodde att polisyrket innebar att hjälpa folk, i motsats till att vara paragrafryttare, samt ett par småfifflare, diverse andra personer med diverse små bekymmer, och oräkneliga statister.
Sedan börjar marken skaka. Och skaka. Och tillslut skaka jättemycket. Och sedan lite till.
Det handlar då om att hitta folk som kommit bort från varandra, rädda folk i sönderrasade byggnader, en enorm damm som är på väg att brista, och i allt detta ett mindre gisslandrama och äktenskapsproblem.
För min del känner jag att problemet med den här filmen är de många karaktärerna; de är för många för att något öde ska hinna gripa tag ordentligt. Exakt varför Remy och Stewart har problem förstår man inte (men tydligen "var" han inte något innan han träffade henne; nu känner han att det är nog med "mutor" som högre position inom företaget), och det är därför svårt att sympatisera vare sig med Remy eller med Stewarts vänsterprassel. Det är som att samtliga karaktärer bara är kulisser till den skakande marken. Den enda som engagerar en aning är polisen Lew, som till slut verkar känna att det finns någon mening med livet trots allt.
Till sist försöker sig Charlton Hestons ljumma hjälte sig på ett sista hjältedåd, och hela Los Angeles lämnas i översvämmade ruiner.
Och tyvärr; jag gäspar. Men tänker samtidigt att jag får skylla mig själv. Att hyra filmer baserat på rollistan är ju inte alltid en lyckad strategi. I det här fallet tycker jag dock nästan att det handlar om vilseledande information... Ava Gardner listas som namn nummer två, och syns även på själv dvd-skivan, men befinner sig i själva verket långt ner i handlingen...
onsdag 4 november 2009
Min japanska vän
Jag såg Min japanska vän (Stupeur et tremblements, 2003) för cirka ett år sedan. Nyligen läste jag även boken av Amélie Nothomb. Den är en fascinerande och hejdlöst rolig satir om japansk kultur och arbetsmoral och de kulturkrockar som kan uppstå för att man inte förstår varandra till fullo.
Amélie (Sylvie Testud) föddes i Japan och tillbringade första delen av sin barndom där, vilket gjorde att hon alltid kände sig väldigt japansk. I början av 1990-talet får hon anställning vid det enormt stora företaget Yumimoto. Yumimoto handlar med allt och alla i hela världen, och Amélie räknar med att kunna vara till nytta genom sitt belgiska ursprung och sin djupa kännedom om Japans språk och kultur.
Men ack, vad hon bedrar sig. Man ska inte tro att det bara är att komma dit och visa sig duktig, nej, hon får allt börja från botten med att hämta kaffe. Så långt är hon nöjd, men när avdelningschefen Monsieur Saito (Tarô Suwa) tvingar henne att om och om igen kopiera en tusensidig lunta för hand (eftersom snabbmataren enligt honom gör att marginalerna blir en aning sneda) så börjar hon känna sig en aning förslavad. Som en räddande ängel kommer den vänlige monsieur Tenshi (Yasunari Kondo) från en annan avdelning och ber henne hjälpa honom att sköta kontakterna med ett belgiskt företag, eftersom hans kollega är frånvarande. Äntligen får Amélie använda sina kunskaper! Tyvärr leder detta till att både hon och monsieur Tenshi anklagas för sabotage och förräderi, eftersom ingen hade gett henne lov att arbeta för en annan avdelning, och ingen hade gett Tenshi lov att ge sin kollegas uppgifter till någon annan... Härifrån går det bara utför. Vad än Amélie gör, så är det någonting som går lite på tok, och hon sjunker allt längre ner i hackordningen. I egenskap av västerlänning tycks det vara omöjligt att smälta in i ett japanskt företag.
Hon förlorar dock inte humöret för detta utan accepterar allting utan att klaga (så värst mycket). En bidragande orsak till hennes förnöjsamhet är att även om hon egentligen inte gör någonting vettigt alls på jobbet, så sitter hon i alla fall mitt emot sin närmaste chef, Fubuki Mori (Kaori Tsuji). Mademoiselle Mori är strax under trettio år och är en av mycket få kvinnliga underchefer på företaget, och hon är mycket vacker. Hon är själva idealbilden av japansk kvinnlig skönhet, så perfekt att man skulle kunna betrakta henne för evigt utan att tröttna. Hon är dessutom helt oklanderlig till sitt uppträdande, professionell ut i fingerspetsarna, strikt och kylig och till synes omöjlig att få ur balans.
Huruvida Amélies beundran är enbart estetisk eller något mer kan man kanske ha delade meningar om, för min del ser jag det som ett solklart fall av hejdlös förälskelse. Som snart når absurda proportioner. (Det är lustigt, samtidigt som det är... förståeligt. Fubuki kvalar med råge in till samma klubb som Miranda Priestly...) Fubuki håller sig inte för god för att förhindra att Amélie gör för snabba framsteg i karriären (själv har hon kämpat i åratal för att nå sin nuvarande position), och snart blir det tydligt att hon njuter av sin maktutövning. Amélie i sin tur gör en dygd av att underordna sig.
Men de oskrivna uppförandekoderna är allt för många för att hon ska kunna undvika att bryta dem, helt enkelt genom att hennes sätt att tänka om vad som är rätt och riktigt i vissa situationer skiljer sig väsentligt från det japanska. Till sist placerar Fubuki henne på toaletterna som städerska, och där väntar Amélie på att de sista månaderna av hennes anställning ska passera. Hon har dock kvar sitt stora nöje som hon kallar "défenestration", att "kasta sig ut i tomrummet"; det vill säga; företaget befinner sig på den fyrtiofjärde våningen, och utsikten över staden är magnifik. när Amélie står vid ett stort fönster känner hon sig så fri som om hon flyger, och det har varit hennes största glädje ända sedan hon först kom till Yumimoto.
Allt detta låter väl närmast kafkaartat mardrömsaktigt. Och absurt är det förvisso, men filmen genomsyras ändå av en stark kärlek till det japanska, och inte minst av ständig humor. Man kan inte låta bli att skratta högt ibland, till och med när det är som allra mest eländigt.
Amélie (Sylvie Testud) föddes i Japan och tillbringade första delen av sin barndom där, vilket gjorde att hon alltid kände sig väldigt japansk. I början av 1990-talet får hon anställning vid det enormt stora företaget Yumimoto. Yumimoto handlar med allt och alla i hela världen, och Amélie räknar med att kunna vara till nytta genom sitt belgiska ursprung och sin djupa kännedom om Japans språk och kultur.
Men ack, vad hon bedrar sig. Man ska inte tro att det bara är att komma dit och visa sig duktig, nej, hon får allt börja från botten med att hämta kaffe. Så långt är hon nöjd, men när avdelningschefen Monsieur Saito (Tarô Suwa) tvingar henne att om och om igen kopiera en tusensidig lunta för hand (eftersom snabbmataren enligt honom gör att marginalerna blir en aning sneda) så börjar hon känna sig en aning förslavad. Som en räddande ängel kommer den vänlige monsieur Tenshi (Yasunari Kondo) från en annan avdelning och ber henne hjälpa honom att sköta kontakterna med ett belgiskt företag, eftersom hans kollega är frånvarande. Äntligen får Amélie använda sina kunskaper! Tyvärr leder detta till att både hon och monsieur Tenshi anklagas för sabotage och förräderi, eftersom ingen hade gett henne lov att arbeta för en annan avdelning, och ingen hade gett Tenshi lov att ge sin kollegas uppgifter till någon annan... Härifrån går det bara utför. Vad än Amélie gör, så är det någonting som går lite på tok, och hon sjunker allt längre ner i hackordningen. I egenskap av västerlänning tycks det vara omöjligt att smälta in i ett japanskt företag.
Hon förlorar dock inte humöret för detta utan accepterar allting utan att klaga (så värst mycket). En bidragande orsak till hennes förnöjsamhet är att även om hon egentligen inte gör någonting vettigt alls på jobbet, så sitter hon i alla fall mitt emot sin närmaste chef, Fubuki Mori (Kaori Tsuji). Mademoiselle Mori är strax under trettio år och är en av mycket få kvinnliga underchefer på företaget, och hon är mycket vacker. Hon är själva idealbilden av japansk kvinnlig skönhet, så perfekt att man skulle kunna betrakta henne för evigt utan att tröttna. Hon är dessutom helt oklanderlig till sitt uppträdande, professionell ut i fingerspetsarna, strikt och kylig och till synes omöjlig att få ur balans.
Huruvida Amélies beundran är enbart estetisk eller något mer kan man kanske ha delade meningar om, för min del ser jag det som ett solklart fall av hejdlös förälskelse. Som snart når absurda proportioner. (Det är lustigt, samtidigt som det är... förståeligt. Fubuki kvalar med råge in till samma klubb som Miranda Priestly...) Fubuki håller sig inte för god för att förhindra att Amélie gör för snabba framsteg i karriären (själv har hon kämpat i åratal för att nå sin nuvarande position), och snart blir det tydligt att hon njuter av sin maktutövning. Amélie i sin tur gör en dygd av att underordna sig.
Men de oskrivna uppförandekoderna är allt för många för att hon ska kunna undvika att bryta dem, helt enkelt genom att hennes sätt att tänka om vad som är rätt och riktigt i vissa situationer skiljer sig väsentligt från det japanska. Till sist placerar Fubuki henne på toaletterna som städerska, och där väntar Amélie på att de sista månaderna av hennes anställning ska passera. Hon har dock kvar sitt stora nöje som hon kallar "défenestration", att "kasta sig ut i tomrummet"; det vill säga; företaget befinner sig på den fyrtiofjärde våningen, och utsikten över staden är magnifik. när Amélie står vid ett stort fönster känner hon sig så fri som om hon flyger, och det har varit hennes största glädje ända sedan hon först kom till Yumimoto.
Allt detta låter väl närmast kafkaartat mardrömsaktigt. Och absurt är det förvisso, men filmen genomsyras ändå av en stark kärlek till det japanska, och inte minst av ständig humor. Man kan inte låta bli att skratta högt ibland, till och med när det är som allra mest eländigt.
tisdag 3 november 2009
Djävulen bär Prada
Djävulen bär Prada (2006) har känts som en typisk "tjejfilm" man inte behöver besvära sig med att se. Det har jag heller inte gjort förrän nu, trots att jag har hört många (både fangirls och kanske mer objektiva tyckare) berömma Meryl Streeps prestationer. Jag tycker att Streep är en fascinerande och superbegåvad skådespelare, men räknar mig inte till fanklubben - dock gjorde vissa antydningar från fangirl-hållet att jag ändå inte kunde låta bli att se filmen när den gick på TV här om kvällen.
Och, ja, filmen var väl i stort sett vad man kunde vänta sig. Streep spelar Miranda Priestly, obönhörlig och högeffektiv chef för den berömda modetidningen Runway. Emily Blunt är hennes väldresserade men lätt stressade assistent Emily, som dock behöver en medhjälpare. Det är där Anne Hathaway kommer in i bilden, som den intellektuella och totalt modeointresserade Andrea. Andrea, Andy kallad, befinner sig i New York för att bli journalist. Att bli assistent till en assistent på en modetidning var inte riktigt vad hon planerat, men hon tar det jobb hon kan få... och så är filmen igång.
I början tyckte jag att Meryl Streeps Miranda var helt absurd - vilket förstås var avsikten. Hon styr och ställer med järnhand över tidningens anställda - och för den delen över praktiskt taget hela modebranchen, verkar det som - och rabblar sina order snabbare än en högpresterande laserskrivare spottar ut papper. Andy har fullt sjå med att hänga med i svängarna, men finner sig ändå i sin chefs bitchiga översittarattityd. Miranda kallar henne till och med "the new Emily". Snart vänjer hon sig dock vid spelets regler, hon börjar till och med intressera sig lite för sitt utseende, och det är här någonstans som filmen börjar bli riktigt irriterande.
Jobbet är krävande. Men för att ständigt befinna sig på toppen, som Miranda gör, så måste man ligga i. Hon arbetar ständigt, och kräver av Andy att hon ska göra det samma. Det är när Andy börjar ta sitt jobb på allvar som hon börjar få problem - med pojkvännen och vännerna. Så länge hon driver med sitt jobb och ger dem dyra presenter är allt bra, men de börjar tycka att hon har förändrats, och blir därför riktigt elaka. Andrea får inte mycket stöd av vännerna, tvärt om driver de med henne och tycker att hon borde sluta. Pojkvännen gillade henne bättre som hon var förut.
Visst, det är meningen att man ska tycka att vännerna har rätt. Att Andrea minsann är en tjej med seriösa ambitioner som är för bra för den ytliga och kalla modevärlden. Men trots att jag själv är helt ointresserad av allt vad mode heter, och inte skulle vilja ha hennes jobb, så tycker jag inte att vännernas attityd är okej. Om Andy vill ha en karriär, kan hon inte få ha det då? Och Miranda - bara för att hon är en mäktig och viljestark kvinna som är en tidernas superchef... så är hon djävulen? Nej, kom igen! Vid ett tillfälle säger Andy - till en ny beundrare, en känd författare - att hon inte alls tycker att Miranda är så hemsk. Killen anklagar henne för att ha "crossed over to the dark side", och tillägger sedan; "that's sexy."
Kanske en form av sexy som inte är riktigt tillåten. Jag ska erkänna att slutet - då Andy lämnar tidningen och går tillbaka till sitt gamla liv - faktiskt överraskade mig lite. Jag kanske levde mig in lite oväntat mycket; tyckte mig se att Miranda tinade upp en smula, och att hon var en kvinna som faktiskt skulle behöva en tjej som Andy vid sin sida - en hängiven medhjälpare som faktiskt inte tycker att kläder är det viktigaste i världen. Men nej. Så kunde det ju inte sluta - jag insåg snart att slutet ju byggdes upp genom hela filmen, och redan titeln slår fast att Miranda är Djävulen. Suck. Filmen bygger visserligen på en bok, och bokens Miranda ska vara ännu mer kallhamrad och osympatisk. Men faktum är att filmens Miranda inte är så hemsk. Kanske är det Meryl Streeps förtjänst.
Eller kanske är jag för mycket "fangirl" och redan fylld av vissa förutfattade meningar om denna film om en vacker kvinnlig chef och hennes nya assistent. Det ska erkännas att behållningen av filmen för min del står att finna hos Miranda och de undertexter som kan hittas om man bara försöker lite. Miranda Priestly får sälla sig till klubben "Head Bitch In Charge", helt enkelt; klubben där kvinnor som vet vad de vill och som ser till att få det förtjänar beundran och respekt. Eftersom vi fangirls även har livlig fantasi får hon också medlemsskap i klubben "Mrs Robinsons". (De överlappar ändå nästan jämt varandra...)
Och, ja, filmen var väl i stort sett vad man kunde vänta sig. Streep spelar Miranda Priestly, obönhörlig och högeffektiv chef för den berömda modetidningen Runway. Emily Blunt är hennes väldresserade men lätt stressade assistent Emily, som dock behöver en medhjälpare. Det är där Anne Hathaway kommer in i bilden, som den intellektuella och totalt modeointresserade Andrea. Andrea, Andy kallad, befinner sig i New York för att bli journalist. Att bli assistent till en assistent på en modetidning var inte riktigt vad hon planerat, men hon tar det jobb hon kan få... och så är filmen igång.
I början tyckte jag att Meryl Streeps Miranda var helt absurd - vilket förstås var avsikten. Hon styr och ställer med järnhand över tidningens anställda - och för den delen över praktiskt taget hela modebranchen, verkar det som - och rabblar sina order snabbare än en högpresterande laserskrivare spottar ut papper. Andy har fullt sjå med att hänga med i svängarna, men finner sig ändå i sin chefs bitchiga översittarattityd. Miranda kallar henne till och med "the new Emily". Snart vänjer hon sig dock vid spelets regler, hon börjar till och med intressera sig lite för sitt utseende, och det är här någonstans som filmen börjar bli riktigt irriterande.
Jobbet är krävande. Men för att ständigt befinna sig på toppen, som Miranda gör, så måste man ligga i. Hon arbetar ständigt, och kräver av Andy att hon ska göra det samma. Det är när Andy börjar ta sitt jobb på allvar som hon börjar få problem - med pojkvännen och vännerna. Så länge hon driver med sitt jobb och ger dem dyra presenter är allt bra, men de börjar tycka att hon har förändrats, och blir därför riktigt elaka. Andrea får inte mycket stöd av vännerna, tvärt om driver de med henne och tycker att hon borde sluta. Pojkvännen gillade henne bättre som hon var förut.
Visst, det är meningen att man ska tycka att vännerna har rätt. Att Andrea minsann är en tjej med seriösa ambitioner som är för bra för den ytliga och kalla modevärlden. Men trots att jag själv är helt ointresserad av allt vad mode heter, och inte skulle vilja ha hennes jobb, så tycker jag inte att vännernas attityd är okej. Om Andy vill ha en karriär, kan hon inte få ha det då? Och Miranda - bara för att hon är en mäktig och viljestark kvinna som är en tidernas superchef... så är hon djävulen? Nej, kom igen! Vid ett tillfälle säger Andy - till en ny beundrare, en känd författare - att hon inte alls tycker att Miranda är så hemsk. Killen anklagar henne för att ha "crossed over to the dark side", och tillägger sedan; "that's sexy."
Kanske en form av sexy som inte är riktigt tillåten. Jag ska erkänna att slutet - då Andy lämnar tidningen och går tillbaka till sitt gamla liv - faktiskt överraskade mig lite. Jag kanske levde mig in lite oväntat mycket; tyckte mig se att Miranda tinade upp en smula, och att hon var en kvinna som faktiskt skulle behöva en tjej som Andy vid sin sida - en hängiven medhjälpare som faktiskt inte tycker att kläder är det viktigaste i världen. Men nej. Så kunde det ju inte sluta - jag insåg snart att slutet ju byggdes upp genom hela filmen, och redan titeln slår fast att Miranda är Djävulen. Suck. Filmen bygger visserligen på en bok, och bokens Miranda ska vara ännu mer kallhamrad och osympatisk. Men faktum är att filmens Miranda inte är så hemsk. Kanske är det Meryl Streeps förtjänst.
Eller kanske är jag för mycket "fangirl" och redan fylld av vissa förutfattade meningar om denna film om en vacker kvinnlig chef och hennes nya assistent. Det ska erkännas att behållningen av filmen för min del står att finna hos Miranda och de undertexter som kan hittas om man bara försöker lite. Miranda Priestly får sälla sig till klubben "Head Bitch In Charge", helt enkelt; klubben där kvinnor som vet vad de vill och som ser till att få det förtjänar beundran och respekt. Eftersom vi fangirls även har livlig fantasi får hon också medlemsskap i klubben "Mrs Robinsons". (De överlappar ändå nästan jämt varandra...)
fredag 9 oktober 2009
Mélo
Mélo (1986) av Alain Resnais kunde ha varit en besvikelse. Nu visste jag lyckligtvis redan innan att jag kanske inte skulle vänta mig allt för mycket.
Filmen handlar om fyra människor och deras relationer; deras försök att hålla liv i kärlek och vänskap. Det börjar med att Pierre (Pierre Arditi) och hans fru Romaine (Sabine Azéma), kallad Maniche, har bjudit Pierres gamle vän på middag. De båda gick sin musikutbildning tillsammans, och av dem båda är det den senare, Marcel (André Dussollier), som har lyckats få en storslagen internationell karriär som violinist. I gengäld har Pierre en charmerande, livlig och vacker ung fru.
Marcel berättar för dem varför han har givit upp hoppet om kärleken; han älskade en kvinna, men hon svek honom, var otrogen, nästan mitt framför ögonen på honom. Eller, var hon? Marcel berättar mycket allvarligt vid middagsbordet under stjärnorna, och till en början tycker jag att hans historia är ganska fängslande. Sedan smyger sig en känsla av tvivel in. Har det verkligen gått till så som han säger? Ja, just det får man aldrig veta, men man får en stark känsla av att Marcel är en man som har svårt att känna tillit, som lider som mest då han är som mest lycklig, för säg den lycka som varar beständigt...
Det som snart händer är att Maiche dras till Marcel; hon beundrar honom som musiker. Han misstror henne först och vill inte gå bakom ryggen på sin vän, men på något vis inleder de i alla fall ett förhållande. Och det är där som det börjar bli riktigt outhärdligt. Det är en massa tårfyllda suckar och klagande utrop, "ack!" och "oh!" och "jag kan inte leva utan dig!". Det framgår inte exakt varför, men det tycks vara otänkbart att Maniche ska lämna Pierre, trots att hon mest snäser åt honom, är otålig och grälsjuk. Under allt detta driver Maniche skoningslöst med sin kusin och granne Christiane (Fanny Ardant) som är förälskad i Pierre. Kanske är det för att hennes roll är så liten (hon säger inte så mycket) som hon ger intryck av att vara den mest sansade i denna församling, när de andras närmast hysteriska utbrott av enormt lidande bara blir större. Hon ser en smula nervös ut, men det skulle nog vem som helst göra som var kär i sin retsamma kusins man...
Sedan blir Pierre sjuk. Kanhända att hans ljuva Romanie har förgiftat honom? Ytterligare en något otydlig detalj. Efter ett par kullerbyttor (bokstavligt talat) lämnar hon honom. I nästa scen får man reda på att hon har tagit livet av sig; det har gått ett par år och Pierre är gift med Cristiane, som plågas av att han fortfarande sörjer sin första fru.
Filmen slutar med någon form av uppgörelse mellan Pierre och Marcel. Pierre har drabbats av misstankar, han tror att Maniche tog livet av sig för att hon var olyckligt kär i Marcel, och han kräver av vännen att säga sanningen. Marcel vägrar förstås; det slutar med att de spelar tillsammans (Pierre på flygeln, som för övrigt de båda har använt som drinkbord, vilket är en klantig miss av regissören; det minskar genast trovärdigheten för Marcel som seriös musiker!) och Marcel försöker övertala Pierre om att Maniche älskade honom, eftersom hon skrev ett avskedsbrev och alltså ägnade honom sina sista tankar i livet.
Ja, det var då det hela. Jag har tidigare sett en annan film av Resnais med Fanny Ardant (som präst!) och även där Sabine Azéma i den större rollen - L'amour à mort. Den hade jag svårt att förstå eftersom jag såg den otextad, men jag tror att den även med text hade känts en aning krånglig. I början tyckte jag bättre om Mélo; jag blev intresserad av Marcel och undrade hur allt skulle utveckla sig... men efter ett tag kunde jag inte tänka annat än att denna melodramatiska kärlekskarusell antingen har djup som jag inte begriper, eller så är den ett riktigt bottennapp! Både Pierre Arditi och Sabine Azéma vann varsin César, och filmen nominerades till ett flertal andra, bland annat för "Bästa film". Eh?! Ja, Alain Resnais har förstås haft en lång och framgångsrik karriär, räknas till de stora och så vidare, men hittills är jag inte imponerad. Han har dock även regisserat Hiroshima, mon amour som jag är nyfiken på - med manus av Marguerite Duras.
Filmen handlar om fyra människor och deras relationer; deras försök att hålla liv i kärlek och vänskap. Det börjar med att Pierre (Pierre Arditi) och hans fru Romaine (Sabine Azéma), kallad Maniche, har bjudit Pierres gamle vän på middag. De båda gick sin musikutbildning tillsammans, och av dem båda är det den senare, Marcel (André Dussollier), som har lyckats få en storslagen internationell karriär som violinist. I gengäld har Pierre en charmerande, livlig och vacker ung fru.
Marcel berättar för dem varför han har givit upp hoppet om kärleken; han älskade en kvinna, men hon svek honom, var otrogen, nästan mitt framför ögonen på honom. Eller, var hon? Marcel berättar mycket allvarligt vid middagsbordet under stjärnorna, och till en början tycker jag att hans historia är ganska fängslande. Sedan smyger sig en känsla av tvivel in. Har det verkligen gått till så som han säger? Ja, just det får man aldrig veta, men man får en stark känsla av att Marcel är en man som har svårt att känna tillit, som lider som mest då han är som mest lycklig, för säg den lycka som varar beständigt...
Det som snart händer är att Maiche dras till Marcel; hon beundrar honom som musiker. Han misstror henne först och vill inte gå bakom ryggen på sin vän, men på något vis inleder de i alla fall ett förhållande. Och det är där som det börjar bli riktigt outhärdligt. Det är en massa tårfyllda suckar och klagande utrop, "ack!" och "oh!" och "jag kan inte leva utan dig!". Det framgår inte exakt varför, men det tycks vara otänkbart att Maniche ska lämna Pierre, trots att hon mest snäser åt honom, är otålig och grälsjuk. Under allt detta driver Maniche skoningslöst med sin kusin och granne Christiane (Fanny Ardant) som är förälskad i Pierre. Kanske är det för att hennes roll är så liten (hon säger inte så mycket) som hon ger intryck av att vara den mest sansade i denna församling, när de andras närmast hysteriska utbrott av enormt lidande bara blir större. Hon ser en smula nervös ut, men det skulle nog vem som helst göra som var kär i sin retsamma kusins man...
Sedan blir Pierre sjuk. Kanhända att hans ljuva Romanie har förgiftat honom? Ytterligare en något otydlig detalj. Efter ett par kullerbyttor (bokstavligt talat) lämnar hon honom. I nästa scen får man reda på att hon har tagit livet av sig; det har gått ett par år och Pierre är gift med Cristiane, som plågas av att han fortfarande sörjer sin första fru.
Filmen slutar med någon form av uppgörelse mellan Pierre och Marcel. Pierre har drabbats av misstankar, han tror att Maniche tog livet av sig för att hon var olyckligt kär i Marcel, och han kräver av vännen att säga sanningen. Marcel vägrar förstås; det slutar med att de spelar tillsammans (Pierre på flygeln, som för övrigt de båda har använt som drinkbord, vilket är en klantig miss av regissören; det minskar genast trovärdigheten för Marcel som seriös musiker!) och Marcel försöker övertala Pierre om att Maniche älskade honom, eftersom hon skrev ett avskedsbrev och alltså ägnade honom sina sista tankar i livet.
Ja, det var då det hela. Jag har tidigare sett en annan film av Resnais med Fanny Ardant (som präst!) och även där Sabine Azéma i den större rollen - L'amour à mort. Den hade jag svårt att förstå eftersom jag såg den otextad, men jag tror att den även med text hade känts en aning krånglig. I början tyckte jag bättre om Mélo; jag blev intresserad av Marcel och undrade hur allt skulle utveckla sig... men efter ett tag kunde jag inte tänka annat än att denna melodramatiska kärlekskarusell antingen har djup som jag inte begriper, eller så är den ett riktigt bottennapp! Både Pierre Arditi och Sabine Azéma vann varsin César, och filmen nominerades till ett flertal andra, bland annat för "Bästa film". Eh?! Ja, Alain Resnais har förstås haft en lång och framgångsrik karriär, räknas till de stora och så vidare, men hittills är jag inte imponerad. Han har dock även regisserat Hiroshima, mon amour som jag är nyfiken på - med manus av Marguerite Duras.
tisdag 22 september 2009
Nathalie...
Nathalie... (2003), regisserad av Anne Fontaine, är en av mina favoritfilmer - inte bara för att den har Fanny Ardant i huvudrollen, utan för att den är komplexare än vad det kanske verkar vid första påseendet. Det är sådana filmer man kan se flera gånger.
Filmen handlar om Catherine (Ardant) som upptäcker att hennes man Bernard (Gérard Depardieu) har varit otrogen. När hon konfronterar honom erkänner han att det händer ibland, men att det är oviktigt, det betyder ingenting, och dessutom har ju de två börjat glida ifrån varandra. Catherine blir upprörd, både för att han tar så lätt på saken och tycker att hon inte borde bry sig, och för att hon inser att något saknas i deras förhållande. Hon frågar sig vad han söker hos andra kvinnor som hon inte kan ge, och hon utvecklar en något annorlunda metod för att ta reda på det.
En kväll när hon är på väg hem från jobbet går hon in på en bar i närheten där hon aldrig har varit förut. Hon ser sig lite osäkert omkring, men slår sig ner med sin whiskey som serveras av en yppig blond ung kvinna med stora ögon (Emmanuelle Béart). Den unga kvinnan, som heter Marlène, slår sig ner eftersom Catherine är där ensam; något som är ovanligt på det stället. Catherine ber om hjälp - inte för egen räkning, förklarar hon, utan för sin man.
De möts nästa dag på ett café. Catherine förklarar att hon vill veta vad hennes man egentligen vill ha av en kvinna, och hon ber Marlène att ta reda på det och sedan rapportera för henne. Men de måste hitta på ett nytt namn, säger hon, "Är Marléne ditt riktiga namn?" Nathalie är ett bättre namn, och så blir det hädanefter. Nästa gång de möts har Nathalie mycket att berätta om sitt första möte med Bernard; mycket målande berättar hon om hur de har haft sex. Först blir Catherine mycket upprörd, men hon inser snart att Nathalie bara gjorde det hon blev ombedd att göra. Och Catherines nyfikenhet är stor. Hon vill veta vad som händer. Vad kommer Bernard att göra? Hur kommer deras förhållande att påverkas?
Catherine och Nathalie träffas allt oftare, och Nathalies berättelser blir allt grövre. Catherine blir allt mer upprörd, men hon kommer ändå tillbaka för att höra mer, och stämningen mellan henne och Bernard blir allt mer hätsk.
Första gången jag såg filmen trillade jag nästan av stolen då Nathalie redogjorde för sina sexträffar med Bernard. Jag såg filmen med en känsla av häpenhet; var säker på att det måste finnas någon form av undertext, men kunde inte riktigt identifiera den. Tänkte att jag kanske överanalyserade. Slutet gjorde mig mycket överraskad. Och något fundersam. Men - och det är det här som är det intressanta - slutet kastade också nytt ljus över hela handlingen. När jag senare såg om filmen kunde jag förstå skeendet bättre, framför allt genom att det blev lättare att förstå det som inte blev sagt. Inte i ord, vill säga, men i handling, gester och blickar.
Många fokuserar på det starka sexuella språket i filmen och ser det som en ekivok otrohetshistoria, men faktum är att det är inte själva orden som är det betydelsefulla i den här filmen. Ändå består den till stor del av samtal mellan Catherine och Nathalie. Det är genom deras kommunikation som historien förs framåt, men det innebär inte - så som vissa recensenter har hävdat - att att är koncentrerat till samtal om mannen, ett spel om mannen, en kvinnas desperata försök att återvinna sin mans kärlek. Nej, snarare ser man hur Catherine och Bernard får en allt djupare klyfta mellan sig, medan Catherine dras mot en friare tillvaro där hon kanske skulle kunna göra precis vad som faller henne in utan att tänka på mannen.
Och kanske slutet öppnar mot en försoning, eller kanske inte. Kanske sker försoningen på ett annat plan. Här finns en del mysterier kvar, i allt det som inte sägs, och i alla de scener som regissören (retsamt?) väljer att klippa av. Och hela tiden uttrycker Nathalies ögon någonting som man aldrig får höra i ord. Det är ändå ganska lätt att ana sig till vad hon tänker. Catherine är mer svårfångad - att det finns mycket som inte hon heller säger, som hon kanske inte ens har ord för, är dock tydligt. Det finns en hel del intressanta, uttrycksfulla scener som dock lämnas utan förklaring. Ett exempel är en scen i början av filmen, då de båda kvinnorna ännu inte har börjat närma sig något vänskapsförhållande utan är rätt avvaktande. De möts på ett hotellrum som bär tydliga spår av en tredje närvaro, Catherine är spänd och Nathalie är sensuellt blaserad. En gest upprepas - i slowmotion, och fortsätter på ett sätt som den inte gjorde första gången. Varför? Vad innebär det? Greppet upprepas inte någon enda gång under resten av filmen. Först med (någon form av) facit i hand kan man fundera på en mening i den.
Det finns många olika åsikter om Nathalie... Vissa ogillar den starkt, andra finner den fascinerande. En del av oss ser de starka homoerotiska underströmmarna, varpå någon protesterar häftigt. De flesta är dock överens om att man kan se många olika saker i filmen, att den är komplexare än den "vanliga" otrohetshistoria man tror att den är; "you can go down a darker corner", har Fanny Ardant sagt i en intervju. Själv kunde jag inte låta bli att tänka på Nathalie... när jag i somras läste Le ravissement de Lol V. Stein. Jag skulle kanske inte ha tänkt så om jag inte hade vetat att Fanny Ardant älskar Marguerite Duras (faktum är att min läsning kompletterades med en ljudbok inläst av henne...), men nu vet jag det, och ibland är det omöjligt att låta bli att söka paralleller. Det var någonting i triangeln Lol - Jacques Hold - Tatiana Karl som påminde starkt om Catherine - Bernard - Nathalie. Upplägget är inte helt lika, men någonting i de bakomliggande drivkrafterna/passionerna gör att jag ändå tycker att det ligger nära till hands att associera Nathalie... till Duras. Även där är det mycket som är rätt mystiskt, det som berättas om Lol är hela tiden tolkningar och förmodanden. Varför säger personerna som de gör och vad menar de egentligen? Samma sak kan man tänka om Catherine som döper om Marlène till Nathalie, som utför sitt uppdrag och lämnar sina rapporter för att... Ja, varför? Catherine ger den andra kvinnan ett uppdrag, som hon betalar för, och när hon gör detta sätter hon igång någonting som hon inte kan förutse. Att Marlène ska göra henne till viljes ifrågasätter hon inte; den unga kvinnan är ju prostituerad. Catherine vänder sig till henne i ett försök att ta kontrollen över sin situation, men man kan snart fråga sig vem som egentligen styr. Mellan dem skapas ett band som sträcker sig bortom det vita kuvertet med pengar - eller gör det? Vad som egentligen sker till sist väljer Anne Fontaine att bara antyda. Det finns, kan man säga, två slut på den här filmen, helt beroende på hur man väljer att tolka de sista scenerna.
En av mina favoritscener är när Nathalie i egenskap av frisör kommer hem till Catherines mamma. Hon tittar på foton av Catherine som ung och säger: "Je vous préfère maintenant."
Här finns en intervju med Fanny Ardant och Emmanuelle Béart.
Filmen handlar om Catherine (Ardant) som upptäcker att hennes man Bernard (Gérard Depardieu) har varit otrogen. När hon konfronterar honom erkänner han att det händer ibland, men att det är oviktigt, det betyder ingenting, och dessutom har ju de två börjat glida ifrån varandra. Catherine blir upprörd, både för att han tar så lätt på saken och tycker att hon inte borde bry sig, och för att hon inser att något saknas i deras förhållande. Hon frågar sig vad han söker hos andra kvinnor som hon inte kan ge, och hon utvecklar en något annorlunda metod för att ta reda på det.
En kväll när hon är på väg hem från jobbet går hon in på en bar i närheten där hon aldrig har varit förut. Hon ser sig lite osäkert omkring, men slår sig ner med sin whiskey som serveras av en yppig blond ung kvinna med stora ögon (Emmanuelle Béart). Den unga kvinnan, som heter Marlène, slår sig ner eftersom Catherine är där ensam; något som är ovanligt på det stället. Catherine ber om hjälp - inte för egen räkning, förklarar hon, utan för sin man.
De möts nästa dag på ett café. Catherine förklarar att hon vill veta vad hennes man egentligen vill ha av en kvinna, och hon ber Marlène att ta reda på det och sedan rapportera för henne. Men de måste hitta på ett nytt namn, säger hon, "Är Marléne ditt riktiga namn?" Nathalie är ett bättre namn, och så blir det hädanefter. Nästa gång de möts har Nathalie mycket att berätta om sitt första möte med Bernard; mycket målande berättar hon om hur de har haft sex. Först blir Catherine mycket upprörd, men hon inser snart att Nathalie bara gjorde det hon blev ombedd att göra. Och Catherines nyfikenhet är stor. Hon vill veta vad som händer. Vad kommer Bernard att göra? Hur kommer deras förhållande att påverkas?
Catherine och Nathalie träffas allt oftare, och Nathalies berättelser blir allt grövre. Catherine blir allt mer upprörd, men hon kommer ändå tillbaka för att höra mer, och stämningen mellan henne och Bernard blir allt mer hätsk.
Första gången jag såg filmen trillade jag nästan av stolen då Nathalie redogjorde för sina sexträffar med Bernard. Jag såg filmen med en känsla av häpenhet; var säker på att det måste finnas någon form av undertext, men kunde inte riktigt identifiera den. Tänkte att jag kanske överanalyserade. Slutet gjorde mig mycket överraskad. Och något fundersam. Men - och det är det här som är det intressanta - slutet kastade också nytt ljus över hela handlingen. När jag senare såg om filmen kunde jag förstå skeendet bättre, framför allt genom att det blev lättare att förstå det som inte blev sagt. Inte i ord, vill säga, men i handling, gester och blickar.
Många fokuserar på det starka sexuella språket i filmen och ser det som en ekivok otrohetshistoria, men faktum är att det är inte själva orden som är det betydelsefulla i den här filmen. Ändå består den till stor del av samtal mellan Catherine och Nathalie. Det är genom deras kommunikation som historien förs framåt, men det innebär inte - så som vissa recensenter har hävdat - att att är koncentrerat till samtal om mannen, ett spel om mannen, en kvinnas desperata försök att återvinna sin mans kärlek. Nej, snarare ser man hur Catherine och Bernard får en allt djupare klyfta mellan sig, medan Catherine dras mot en friare tillvaro där hon kanske skulle kunna göra precis vad som faller henne in utan att tänka på mannen.
Och kanske slutet öppnar mot en försoning, eller kanske inte. Kanske sker försoningen på ett annat plan. Här finns en del mysterier kvar, i allt det som inte sägs, och i alla de scener som regissören (retsamt?) väljer att klippa av. Och hela tiden uttrycker Nathalies ögon någonting som man aldrig får höra i ord. Det är ändå ganska lätt att ana sig till vad hon tänker. Catherine är mer svårfångad - att det finns mycket som inte hon heller säger, som hon kanske inte ens har ord för, är dock tydligt. Det finns en hel del intressanta, uttrycksfulla scener som dock lämnas utan förklaring. Ett exempel är en scen i början av filmen, då de båda kvinnorna ännu inte har börjat närma sig något vänskapsförhållande utan är rätt avvaktande. De möts på ett hotellrum som bär tydliga spår av en tredje närvaro, Catherine är spänd och Nathalie är sensuellt blaserad. En gest upprepas - i slowmotion, och fortsätter på ett sätt som den inte gjorde första gången. Varför? Vad innebär det? Greppet upprepas inte någon enda gång under resten av filmen. Först med (någon form av) facit i hand kan man fundera på en mening i den.
Det finns många olika åsikter om Nathalie... Vissa ogillar den starkt, andra finner den fascinerande. En del av oss ser de starka homoerotiska underströmmarna, varpå någon protesterar häftigt. De flesta är dock överens om att man kan se många olika saker i filmen, att den är komplexare än den "vanliga" otrohetshistoria man tror att den är; "you can go down a darker corner", har Fanny Ardant sagt i en intervju. Själv kunde jag inte låta bli att tänka på Nathalie... när jag i somras läste Le ravissement de Lol V. Stein. Jag skulle kanske inte ha tänkt så om jag inte hade vetat att Fanny Ardant älskar Marguerite Duras (faktum är att min läsning kompletterades med en ljudbok inläst av henne...), men nu vet jag det, och ibland är det omöjligt att låta bli att söka paralleller. Det var någonting i triangeln Lol - Jacques Hold - Tatiana Karl som påminde starkt om Catherine - Bernard - Nathalie. Upplägget är inte helt lika, men någonting i de bakomliggande drivkrafterna/passionerna gör att jag ändå tycker att det ligger nära till hands att associera Nathalie... till Duras. Även där är det mycket som är rätt mystiskt, det som berättas om Lol är hela tiden tolkningar och förmodanden. Varför säger personerna som de gör och vad menar de egentligen? Samma sak kan man tänka om Catherine som döper om Marlène till Nathalie, som utför sitt uppdrag och lämnar sina rapporter för att... Ja, varför? Catherine ger den andra kvinnan ett uppdrag, som hon betalar för, och när hon gör detta sätter hon igång någonting som hon inte kan förutse. Att Marlène ska göra henne till viljes ifrågasätter hon inte; den unga kvinnan är ju prostituerad. Catherine vänder sig till henne i ett försök att ta kontrollen över sin situation, men man kan snart fråga sig vem som egentligen styr. Mellan dem skapas ett band som sträcker sig bortom det vita kuvertet med pengar - eller gör det? Vad som egentligen sker till sist väljer Anne Fontaine att bara antyda. Det finns, kan man säga, två slut på den här filmen, helt beroende på hur man väljer att tolka de sista scenerna.
En av mina favoritscener är när Nathalie i egenskap av frisör kommer hem till Catherines mamma. Hon tittar på foton av Catherine som ung och säger: "Je vous préfère maintenant."
Här finns en intervju med Fanny Ardant och Emmanuelle Béart.
tisdag 18 augusti 2009
Susan Sarandon, del 2
Här följer mina reaktioner på några fler av Susan Sarandons filmer. (De som jag gillar bättre än dem i inlägg 1...)
Irresistible (2006)
Sophie känner sig förföljd och trakasserad av sin makes (Sam Neill) vackra, unga kollega (Emily Blunt), men ingen tror henne... Faktiskt en riktigt spännande film med en oväntad intrig; bitvis rätt läskigt, som det väl ofta är när det är stalker-tema... Ingen storfavorit direkt, men helt okej!
Genre: Thriller. SS: Sophie. Betyg: +++
Ängel i New York (2004)
Den här filmen handlar om flera olika personer, vars liv påverkar varandra i olika hög grad under dagarna kring jul. Budskapet, att våga tro på "mirakel" och människans kraft att förändra sig till det bättre etc, är sympatiskt i och för sig, men kanske lite väl övertydligt. Det är nog meningen att filmen ska upplevas som "varm och mysig" och hoppfull, men av någon anledning gör den mig ändå lite sorgsen. Susan Sarandons vilsna karaktär berör. (Ja, det är inte bara som jag säger!)
Genre: Drama. SS: Ensamstående karriärkvinna med sin gamla mor på sjukhus. Betyg: +++
Earthly posessions (1999)
I Thelma & Louise reste Susan Sarandon genom USA i en studtals vild biljakt. Här är hon också på rymmen, men lite mer ofrivilligt. Hon spelar en timid (men lite lustig) hemmafru som blir kidnappad av en hetlevrad ung man när han rånar en bank, eftersom han behöver pengar till sin gravida flickvän. Tyvärr blir inte bytet så stort, mätt i pengar, men han får med sig Charlotte och det visar sig att de får det ganska kul tillsammans... (Fast jag gillar inte riktigt slutet. Tycker att det hade kunnat vara helt annorlunda. Vad är det för fel med par med åldersskillnad??)
Genre: Drama. SS: Charlotte. Betyg: +++-
Laddat möte (1990)
Filmen handlar om en 27-årig kille som sörjer sin döda fru, avliden i en bilolycka. Vännerna försöker få honom att "rycka upp sig" och träffa en ny tjej, men det intresserar honom inte. Inte förrän han möter en 44-årig servitris, som bär på sina egna sår från det förflutna. Trots olikheter i ålder, intressen och inte minst bakgrund dras de oemotståndligt till varandra. Det är ett romantiskt, sinnligt drama - med sina komiska poänger - och Susan gör sig naturligtvis ypperligt i rollen som förförerska!
Genre: Drama. SS: Sexig vacker kvinna (okej, jag har glömt karaktärens namn...). Betyg: +++-
Häxorna i Eastwick (1987)
Det här är en film som jag länge har känt till utan att ha sett den; jag var rädd att bli besviken, men jag tyckte faktiskt att den var rätt bra! Visst, den är väl ingen "wow!"-film, men ganska rolig. Lite småfånig, men Susan Sarandon spelar cello, och... musik är sexigt!
Genre: Komedi. SS: en av tre väninnor som blir förtjusta i Jack Nicholsons diaboliske figur...
Betyg: ++++
Dead man walking (1995)
Starkt, gripande drama, både Susan Sarandon och Sean Penn gör verkligen bra ifrån sig. En film som jag inte såg bara på grund av henne utan för att man "bör" ha sett den... och det var ju tur att jag såg den!
Genre: Drama. SS: nunnan som blir en dödsdömd mans enda förtrogna. Betyg: ++++
Klienten (1994)
En spännande film om en pojke som råkar bli vittne till ett brott. En åklagare vill få honom att tala ut, en torped hotar att döda honom (och hans familj) om han gör det... Susan Sarandon spelar advokaten som kämpar för att vinna hans förtroende, och tillsammans kan de kanske komma på en lösning... Vissa inslag i handlingen känns mindre trovärdiga, men som helhet är filmen bra. (Och det var när jag såg den här filmen som jag "fick upp ögonen" för damen...)
Genre: Thriller. SS: Reggie Någonting, advokat... Betyg: +++
Thelma & Louise (1991) - men naturligtvis! Favoritfilm långt innan jag "upptäckte" Susan Sarandon. Betyg: +++++
Irresistible (2006)
Sophie känner sig förföljd och trakasserad av sin makes (Sam Neill) vackra, unga kollega (Emily Blunt), men ingen tror henne... Faktiskt en riktigt spännande film med en oväntad intrig; bitvis rätt läskigt, som det väl ofta är när det är stalker-tema... Ingen storfavorit direkt, men helt okej!
Genre: Thriller. SS: Sophie. Betyg: +++
Ängel i New York (2004)
Den här filmen handlar om flera olika personer, vars liv påverkar varandra i olika hög grad under dagarna kring jul. Budskapet, att våga tro på "mirakel" och människans kraft att förändra sig till det bättre etc, är sympatiskt i och för sig, men kanske lite väl övertydligt. Det är nog meningen att filmen ska upplevas som "varm och mysig" och hoppfull, men av någon anledning gör den mig ändå lite sorgsen. Susan Sarandons vilsna karaktär berör. (Ja, det är inte bara som jag säger!)
Genre: Drama. SS: Ensamstående karriärkvinna med sin gamla mor på sjukhus. Betyg: +++
Earthly posessions (1999)
I Thelma & Louise reste Susan Sarandon genom USA i en studtals vild biljakt. Här är hon också på rymmen, men lite mer ofrivilligt. Hon spelar en timid (men lite lustig) hemmafru som blir kidnappad av en hetlevrad ung man när han rånar en bank, eftersom han behöver pengar till sin gravida flickvän. Tyvärr blir inte bytet så stort, mätt i pengar, men han får med sig Charlotte och det visar sig att de får det ganska kul tillsammans... (Fast jag gillar inte riktigt slutet. Tycker att det hade kunnat vara helt annorlunda. Vad är det för fel med par med åldersskillnad??)
Genre: Drama. SS: Charlotte. Betyg: +++-
Laddat möte (1990)
Filmen handlar om en 27-årig kille som sörjer sin döda fru, avliden i en bilolycka. Vännerna försöker få honom att "rycka upp sig" och träffa en ny tjej, men det intresserar honom inte. Inte förrän han möter en 44-årig servitris, som bär på sina egna sår från det förflutna. Trots olikheter i ålder, intressen och inte minst bakgrund dras de oemotståndligt till varandra. Det är ett romantiskt, sinnligt drama - med sina komiska poänger - och Susan gör sig naturligtvis ypperligt i rollen som förförerska!
Genre: Drama. SS: Sexig vacker kvinna (okej, jag har glömt karaktärens namn...). Betyg: +++-
Häxorna i Eastwick (1987)
Det här är en film som jag länge har känt till utan att ha sett den; jag var rädd att bli besviken, men jag tyckte faktiskt att den var rätt bra! Visst, den är väl ingen "wow!"-film, men ganska rolig. Lite småfånig, men Susan Sarandon spelar cello, och... musik är sexigt!
Genre: Komedi. SS: en av tre väninnor som blir förtjusta i Jack Nicholsons diaboliske figur...
Betyg: ++++
Dead man walking (1995)
Starkt, gripande drama, både Susan Sarandon och Sean Penn gör verkligen bra ifrån sig. En film som jag inte såg bara på grund av henne utan för att man "bör" ha sett den... och det var ju tur att jag såg den!
Genre: Drama. SS: nunnan som blir en dödsdömd mans enda förtrogna. Betyg: ++++
Klienten (1994)
En spännande film om en pojke som råkar bli vittne till ett brott. En åklagare vill få honom att tala ut, en torped hotar att döda honom (och hans familj) om han gör det... Susan Sarandon spelar advokaten som kämpar för att vinna hans förtroende, och tillsammans kan de kanske komma på en lösning... Vissa inslag i handlingen känns mindre trovärdiga, men som helhet är filmen bra. (Och det var när jag såg den här filmen som jag "fick upp ögonen" för damen...)
Genre: Thriller. SS: Reggie Någonting, advokat... Betyg: +++
Thelma & Louise (1991) - men naturligtvis! Favoritfilm långt innan jag "upptäckte" Susan Sarandon. Betyg: +++++
måndag 17 augusti 2009
Susan Sarandon, del 1
På Lovefilm har jag gjort en filmsamling med Susan Sarandon-tema. Här delar jag upp den i två; först ut är några mindre bra filmer...
Moonlight Mile (2002)
Jag ska erkänna att jag inte ens såg klart den här. Ibland straffar det sig att välja filmer utifrån rollistan... Filmen handlar om hur en ung man vid namn Joe försöker gå vidare i livet efter att hans flickvän har dött. Flickvännens föräldrar har det svårt. Ja, det säger sig självt att det är en ganska dyster historia... Kanske var jag bara på fel humör för att se den.
Genre: Drama. SS: den döda flickans mamma. Betyg: -
Mr Woodcock (2007)
Jag hade inga höga förväntningar på den här filmen, men hade ändå hoppats att den skulle vara roligare. (Kanske töntigt fånig, men ändå sådär så att man kan skratta...) Visst, jag drog på munnen ibland, men egentligen tyckte jag att historien var rätt hemsk. Åtminstone slutet, eller kanske särskilt slutet. Visst kan man gå vidare och hämta sig från plågsamma barndomsupplevelser, och man kan inte slicka gamla sår i det oändliga, men det kändes nästan som om filmen mot slutet svängde över till att ta mobbarens parti mot den mobbade. Om inte, slår det mig nu, jag tog det för bokstavligt? Det kanske fanns någon ironisk slutkläm där som jag missade? Men, det känns inte riktigt så... Helt outhärdlig var filmen ändå inte.
Genre: Komedi. SS: huvudpersonens mamma, hans antagonists fästmö. Betyg: +-
Igby goes down (2002)
En familj där alla är olyckliga, där försoningen bara skymtar glimtvis. På dvd-etiketten stod det: "drama, komedi", men var komedin kommer in begriper jag inte riktigt. Jag tycker att det främst är en tragisk film om hur ett privilegierat liv med rikedom och makt kan korrumpera själen. Ytligt sett "perfekta" förutsättningar kan dölja djupa sprickor i fasaden, etc. Viljan att göra uppror, att leva annorlunda, är högst förståelig, men Igby väljer enligt mig fel metod för sin revolt. Ramberättelsen (början/slutet) känns bisarr; kanske det ska föreställa tragikomiskt eller svart humor? Realistiskt, kanske?
Genre: Drama. SS: huvudpersonens mamma. Betyg: +
Elizabethtown (2005)
Inte heller här hjälper Susan Sarandons närvaro till att dra upp betyget särskilt mycket. Det är en lite småsliskig, smårolig roadmovie. Filmen har sina ljusa stunder (Kirsten Dunst och Orlando Bloom är ett rätt sött par), men man kanske inte ska se den om man nyligen har varit på en närståendes begravning eller om man saknar någon att älska... Bitvis är den rätt seg.
Genre: Romantisk komedi. SS: huvudpersonens mamma. Betyg: ++-
Förtrollad (2007)
En sagoflicka väntar på sin stora kärlek, sin drömprins, och råkar genom den onda drottning Narissas intrigerande hamna i vår icke-animerade, kanske romantiklösa, värld. Där ställer hon till det för folk hon träffar, livar upp deras vardag och... finner en helt annan kärlek än den hon drömt om. Inte så mycket att orda om - men Susan Sarandon som elak häxa är ju bara så bra! Att dessutom fantisera ihop en egen bakgrundshistoria enligt en queer omtolkning av den klassiska sagostrukturen, gör rollfiguren dessutom mycket intressantare. (För övrigt får man inte se så mycket av henne.) Det är en sagofilm, helt enkelt, och som sådan är den rätt förutsägbar. Inte dålig, men denna typ av sagor kan nog ha en rätt deprimerande effekt på vuxna... Ingen film jag kommer att se om, i alla fall. Betyg: ++
Genre: Barn/familj. SS: Elak magisk drottning
Romance & Cigarettes (2004)
Även här lite konstig genrebeteckning. Något slags familjedrama om otrohet. Egentligen skulle jag ha tappat intresset för den mycket snabbt om inte Susan varit med lite här och var i filmen. Bästa scenen när hon sjunger A Piece of My Heart med kyrkokören...
Genre: Action/äventyr (?). SS: hustru. Betyg: ++
Alfie (2004)
Jag har hört att originalet ska vara bättre än denna remake med Jude Law. Susan Sarandon dyker upp i ett par sevärda scener som en av tjejtjusaren Alfies äldre erövringar. Annars, ointressant.
Genre: Komedi. SS: har affär med yngre man. Betyg: +
Vid din sida (1998)
Jackie har cancer. Hon gillar inte tanken på att överlåta ansvaret för sina två barn på sin exmakes unga nya tjej (Julia Roberts). Förutsägbart snyftigt, men är man bara beredd på det, så är det väl rätt okej. Man behöver inte tänka så mycket när man ser den här.
Genre: Drama. SS: mamma, antagonist/vän. Betyg: +++
Shall we dance? (2004)
En lite väl lång romantisk komedi, och långt ifrån någon perfekt sådan, men den duger för en tevekväll om man inte har så höga krav. Susan Sarandon har dock inte största rollen. Det känns lite förutsägbart med den medelålders lätt uttråkade gifte mannen (Richard Gere) som får ett litet avbrott i vardagen då han ser en ung tjej (Jennifer Lopez) i ett fönster... men filmen har väl ändå sina småmysiga stunder.
Genre: Komedi. SS: hustru. Betyg: ++-
Moonlight Mile (2002)
Jag ska erkänna att jag inte ens såg klart den här. Ibland straffar det sig att välja filmer utifrån rollistan... Filmen handlar om hur en ung man vid namn Joe försöker gå vidare i livet efter att hans flickvän har dött. Flickvännens föräldrar har det svårt. Ja, det säger sig självt att det är en ganska dyster historia... Kanske var jag bara på fel humör för att se den.
Genre: Drama. SS: den döda flickans mamma. Betyg: -
Mr Woodcock (2007)
Jag hade inga höga förväntningar på den här filmen, men hade ändå hoppats att den skulle vara roligare. (Kanske töntigt fånig, men ändå sådär så att man kan skratta...) Visst, jag drog på munnen ibland, men egentligen tyckte jag att historien var rätt hemsk. Åtminstone slutet, eller kanske särskilt slutet. Visst kan man gå vidare och hämta sig från plågsamma barndomsupplevelser, och man kan inte slicka gamla sår i det oändliga, men det kändes nästan som om filmen mot slutet svängde över till att ta mobbarens parti mot den mobbade. Om inte, slår det mig nu, jag tog det för bokstavligt? Det kanske fanns någon ironisk slutkläm där som jag missade? Men, det känns inte riktigt så... Helt outhärdlig var filmen ändå inte.
Genre: Komedi. SS: huvudpersonens mamma, hans antagonists fästmö. Betyg: +-
Igby goes down (2002)
En familj där alla är olyckliga, där försoningen bara skymtar glimtvis. På dvd-etiketten stod det: "drama, komedi", men var komedin kommer in begriper jag inte riktigt. Jag tycker att det främst är en tragisk film om hur ett privilegierat liv med rikedom och makt kan korrumpera själen. Ytligt sett "perfekta" förutsättningar kan dölja djupa sprickor i fasaden, etc. Viljan att göra uppror, att leva annorlunda, är högst förståelig, men Igby väljer enligt mig fel metod för sin revolt. Ramberättelsen (början/slutet) känns bisarr; kanske det ska föreställa tragikomiskt eller svart humor? Realistiskt, kanske?
Genre: Drama. SS: huvudpersonens mamma. Betyg: +
Elizabethtown (2005)
Inte heller här hjälper Susan Sarandons närvaro till att dra upp betyget särskilt mycket. Det är en lite småsliskig, smårolig roadmovie. Filmen har sina ljusa stunder (Kirsten Dunst och Orlando Bloom är ett rätt sött par), men man kanske inte ska se den om man nyligen har varit på en närståendes begravning eller om man saknar någon att älska... Bitvis är den rätt seg.
Genre: Romantisk komedi. SS: huvudpersonens mamma. Betyg: ++-
Förtrollad (2007)
En sagoflicka väntar på sin stora kärlek, sin drömprins, och råkar genom den onda drottning Narissas intrigerande hamna i vår icke-animerade, kanske romantiklösa, värld. Där ställer hon till det för folk hon träffar, livar upp deras vardag och... finner en helt annan kärlek än den hon drömt om. Inte så mycket att orda om - men Susan Sarandon som elak häxa är ju bara så bra! Att dessutom fantisera ihop en egen bakgrundshistoria enligt en queer omtolkning av den klassiska sagostrukturen, gör rollfiguren dessutom mycket intressantare. (För övrigt får man inte se så mycket av henne.) Det är en sagofilm, helt enkelt, och som sådan är den rätt förutsägbar. Inte dålig, men denna typ av sagor kan nog ha en rätt deprimerande effekt på vuxna... Ingen film jag kommer att se om, i alla fall. Betyg: ++
Genre: Barn/familj. SS: Elak magisk drottning
Romance & Cigarettes (2004)
Även här lite konstig genrebeteckning. Något slags familjedrama om otrohet. Egentligen skulle jag ha tappat intresset för den mycket snabbt om inte Susan varit med lite här och var i filmen. Bästa scenen när hon sjunger A Piece of My Heart med kyrkokören...
Genre: Action/äventyr (?). SS: hustru. Betyg: ++
Alfie (2004)
Jag har hört att originalet ska vara bättre än denna remake med Jude Law. Susan Sarandon dyker upp i ett par sevärda scener som en av tjejtjusaren Alfies äldre erövringar. Annars, ointressant.
Genre: Komedi. SS: har affär med yngre man. Betyg: +
Vid din sida (1998)
Jackie har cancer. Hon gillar inte tanken på att överlåta ansvaret för sina två barn på sin exmakes unga nya tjej (Julia Roberts). Förutsägbart snyftigt, men är man bara beredd på det, så är det väl rätt okej. Man behöver inte tänka så mycket när man ser den här.
Genre: Drama. SS: mamma, antagonist/vän. Betyg: +++
Shall we dance? (2004)
En lite väl lång romantisk komedi, och långt ifrån någon perfekt sådan, men den duger för en tevekväll om man inte har så höga krav. Susan Sarandon har dock inte största rollen. Det känns lite förutsägbart med den medelålders lätt uttråkade gifte mannen (Richard Gere) som får ett litet avbrott i vardagen då han ser en ung tjej (Jennifer Lopez) i ett fönster... men filmen har väl ändå sina småmysiga stunder.
Genre: Komedi. SS: hustru. Betyg: ++-
lördag 8 augusti 2009
En studie i hämnd
En studie i hämnd (La tourneuse de pages, 2007) är en lågmäld men intensiv film med krypande thrillerkänsla. Det handlar om Mélanie (Deborah Francois) som är en mycket lovande pianist som barn. Men vid inträdesprovet till en prestigefylld musikskola misslyckas hon kapitalt, eftersom hon blir distraherad av domaren Arianes (Catherine Frot) ouppmärksamhet. Mélanies besvikelse är så stor att hon bestämmer sig för att aldrig spela piano igen. Flera år senare är hon anställd av Arianes man, och av honom får hon veta att hans fru är i desperat behov av en skicklig och pålitlig notvändare, eftersom hon lider av fruktansvärd rampfeber vid konserter. Mélanie får jobbet; Ariane känner inte igen henne, och anar inte att Mélanie smider planer...
Det är en helt fantastiskt gripande film om utstuderat hämndbegär, men också om musikens makt över känslor, om attraktion och kärlek - jag blev starkt berörd av filmen. Förunderligt att se hur känslor hon inte vill förstå växer fram hos Ariane, och in i det sista hoppas jag på en ljusning, en mirakulös vändning i slutet...
Det är en helt fantastiskt gripande film om utstuderat hämndbegär, men också om musikens makt över känslor, om attraktion och kärlek - jag blev starkt berörd av filmen. Förunderligt att se hur känslor hon inte vill förstå växer fram hos Ariane, och in i det sista hoppas jag på en ljusning, en mirakulös vändning i slutet...
Evening
Den senaste filmen jag såg var Evening (2007) med manus av Michael Cunningham (men filmen bygger på en roman av Susan Minot), en lågmäld historia med bland andra Vanessa Redgrave, Toni Collette, och Meryl Streep i en mindre roll.
På grund av namnet Michael Cunningham måste filmen oundvikligen jämföras med Timmarna, dock till den senares fördel. Evening är långt ifrån lika engagerande - men den är inte heller ointressant. Det handlar om en döende kvinna (Redgrave) som minns en sommar då hon var ung (spelad av Claire Danes) och hennes bästa vän skulle gifta sig, och hon mötte en man som alla var mer eller mindre förälskade i.
Temat känns igen från övriga verk av Cunningham: Vad gör vi med våra liv, lever vi de liv vi vill, vad betyder våra val, vågar vi verkligen leva, vågar vi stå för våra känslor... sådana saker. Lite vemod, kärlek, sorg och lycka. Tiden går och livet går i alla fall alltid vidare... En del av filmens behållning finns i de vackra miljöerna.
På grund av namnet Michael Cunningham måste filmen oundvikligen jämföras med Timmarna, dock till den senares fördel. Evening är långt ifrån lika engagerande - men den är inte heller ointressant. Det handlar om en döende kvinna (Redgrave) som minns en sommar då hon var ung (spelad av Claire Danes) och hennes bästa vän skulle gifta sig, och hon mötte en man som alla var mer eller mindre förälskade i.
Temat känns igen från övriga verk av Cunningham: Vad gör vi med våra liv, lever vi de liv vi vill, vad betyder våra val, vågar vi verkligen leva, vågar vi stå för våra känslor... sådana saker. Lite vemod, kärlek, sorg och lycka. Tiden går och livet går i alla fall alltid vidare... En del av filmens behållning finns i de vackra miljöerna.
fredag 31 juli 2009
Snön på Kilimanjaro
The Snows of Kilimanjaro (1952) handlar om helt ogenerad jakt på vilda djur, och jakt efter kärleken, och efter att förverkliga sig själv oberoende av vad det gör med omgivningarna. Och som vanligt inser man kanske inte riktigt vad man har förrän man är nära att förlora det...
Det är en film som känns... gammal, vilket den förstås är, men även gamla filmer kan ju vara väldigt bra... Det här är en långdragen historia om en döende man (Gregory Peck) som i återblickar minns sitt liv som jägare av både djur och kvinnor, alltmedan hustrun (Susan Hayward) lyssnar och försöker hålla modet uppe på honom och gamar och hyenor stryker omkring lägret. Han återvänder ständigt till minnet av sin stora kärlek Cynthia (Ava Gardner) som han mötte i Paris då han kämpade för att nå framgång som författare. Men han förlorade henne. Och det är inte direkt svårt att förstå varför.
"Jaha, Hemmingway", tänkte jag innan jag såg filmen; jag har faktiskt inte läst någonting alls av honom. När jag dock en tid senare läste Ava Gardners självbiografi insåg jag att den här filmen egentligen inte innehåller så mycket "Hemmingway". Den bygger visserligen på en novell han har skrivit, men för att göra en intressant (?) lång!film av en bok, var de ju tvungen att lägga till en hel del... Så, skriver Ava, den stackars mannen avskydde det hela och tvingades konstatera att manusmakarna hade smusslat in element från en hel del andra av hans skrifter också.
Anledningen till att jag inte tyckte så mycket om filmen är väl på grund av att huvudpersonen är direkt osympatisk. Det känns inte så intressant att se en väldigt lång historia berättad av en man som hela tiden är irriterande självcentrerad. Men den strålande Ava Gardner förgyller filmen. I en blogg där det talades om "Classical Hollywood" och man ombads nämna sina favoritskådespelare av båda könen tvingades jag konstatera att jag dels kanske inte har sett tillräckligt mycket film än, men också att jag kanske är benägen att inte lägga så mycket märke till männen... En tjej kommenterade: "Just wait until you watch a film with Gregory Peck; then you'll start noticing!"
Hmm...
Det är en film som känns... gammal, vilket den förstås är, men även gamla filmer kan ju vara väldigt bra... Det här är en långdragen historia om en döende man (Gregory Peck) som i återblickar minns sitt liv som jägare av både djur och kvinnor, alltmedan hustrun (Susan Hayward) lyssnar och försöker hålla modet uppe på honom och gamar och hyenor stryker omkring lägret. Han återvänder ständigt till minnet av sin stora kärlek Cynthia (Ava Gardner) som han mötte i Paris då han kämpade för att nå framgång som författare. Men han förlorade henne. Och det är inte direkt svårt att förstå varför.
"Jaha, Hemmingway", tänkte jag innan jag såg filmen; jag har faktiskt inte läst någonting alls av honom. När jag dock en tid senare läste Ava Gardners självbiografi insåg jag att den här filmen egentligen inte innehåller så mycket "Hemmingway". Den bygger visserligen på en novell han har skrivit, men för att göra en intressant (?) lång!film av en bok, var de ju tvungen att lägga till en hel del... Så, skriver Ava, den stackars mannen avskydde det hela och tvingades konstatera att manusmakarna hade smusslat in element från en hel del andra av hans skrifter också.
Anledningen till att jag inte tyckte så mycket om filmen är väl på grund av att huvudpersonen är direkt osympatisk. Det känns inte så intressant att se en väldigt lång historia berättad av en man som hela tiden är irriterande självcentrerad. Men den strålande Ava Gardner förgyller filmen. I en blogg där det talades om "Classical Hollywood" och man ombads nämna sina favoritskådespelare av båda könen tvingades jag konstatera att jag dels kanske inte har sett tillräckligt mycket film än, men också att jag kanske är benägen att inte lägga så mycket märke till männen... En tjej kommenterade: "Just wait until you watch a film with Gregory Peck; then you'll start noticing!"
Hmm...
torsdag 30 juli 2009
Black Narcissus
I Black Narcissus (1946) får den unga syster Clodagh (Deborah Kerr) i uppdrag att tillsammans med fyra andra nunnor starta skol- och sjukvårdsverksamhet i en avlägsen bergsby på Himalaya. Deras kloster har tidigare inhyst munkar, och innan dess var det ett harem... miljön är mycket annorlunda mot vad kvinnorna är vana vid, men de börjar vid gott mod. Den engelske agenten Dean (Esmond Knight) finns där för att hjälpa dem med praktiska detaljer. I den isolerade och främmande miljön uppstår snart prövningar som tär på gemenskapen...
Den här filmen är mycket intressant; nästan märklig, men på ett positivt sätt. Det är ett intensivt drama som utspelar sig bland nunnorna. Det handlar om plikt och hängivenhet, kärlek och offer, och hur man bevara sitt sätt att leva och tänka i en annorlunda, kanske fientlig miljö. I motsats till många andra filmer från den här tiden känns den inte "gammal". Den är dessutom mycket vacker! Landskapet, färgerna, ljuset bidrar i hög grad till det starka intrycket. En fascinerande film, oscarsbelönad (scenografi, foto).
Den här filmen är mycket intressant; nästan märklig, men på ett positivt sätt. Det är ett intensivt drama som utspelar sig bland nunnorna. Det handlar om plikt och hängivenhet, kärlek och offer, och hur man bevara sitt sätt att leva och tänka i en annorlunda, kanske fientlig miljö. I motsats till många andra filmer från den här tiden känns den inte "gammal". Den är dessutom mycket vacker! Landskapet, färgerna, ljuset bidrar i hög grad till det starka intrycket. En fascinerande film, oscarsbelönad (scenografi, foto).
My Blueberry Nights
Elizabeth (Norah Jones gör filmdebut) får veta att hennes pojkvän varit otrogen. Hon gör slut med honom och behöver någon att prata med; vänder sig till ägaren (Jude Law) av caféet dit de brukar gå. De utbyter historier med varandra sent på kvällarna, och Elizabeth brukar äta en bit (eller flera) av blåbärspajen som alltid står orörd vid dagens slut.
Men hon inser att hon inte kan lunka på där på samma sätt dag efter dag. Hon ger sig ut på en resa genom landet och tar olika servitrisjobb - på en lunchservering, i en bar, på ett kasino - för att spara ihop till en bil. Och för att finna sig själv, sin väg i livet, och så vidare, får man förmoda. (Detta illustreras till exempel av att hon använder olika versioner av sitt namn på olika platser - Elizabeth, Lizzie, Beth...) Hon träffar diverse personer som för det mesta gillar henne (Rachel Weisz, en pokerspelande Natalie Portman...) och när hon har lite tid över skriver hon vykort till sin blåbärspajbakande vän.
Ja, det är ju rätt bra musik... Handlingen är enkel och det hela är egentligen rätt trevligt, en sådan film som jag "borde" gilla, men jag tyckte att den var rätt seg emellanåt, faktiskt! (Ibland går hela filmen dessutom bokstavligen i slowmotion, vilket egentligen känns lite omotiverat.) Jag ville se den mest för att jag gillar Norah Jones, och Jude Law kan vara bra ibland tycker jag, och som bonus flera söta flickor... men nja, jag hade väntat mig mer och blev lite besviken.
Men hon inser att hon inte kan lunka på där på samma sätt dag efter dag. Hon ger sig ut på en resa genom landet och tar olika servitrisjobb - på en lunchservering, i en bar, på ett kasino - för att spara ihop till en bil. Och för att finna sig själv, sin väg i livet, och så vidare, får man förmoda. (Detta illustreras till exempel av att hon använder olika versioner av sitt namn på olika platser - Elizabeth, Lizzie, Beth...) Hon träffar diverse personer som för det mesta gillar henne (Rachel Weisz, en pokerspelande Natalie Portman...) och när hon har lite tid över skriver hon vykort till sin blåbärspajbakande vän.
Ja, det är ju rätt bra musik... Handlingen är enkel och det hela är egentligen rätt trevligt, en sådan film som jag "borde" gilla, men jag tyckte att den var rätt seg emellanåt, faktiskt! (Ibland går hela filmen dessutom bokstavligen i slowmotion, vilket egentligen känns lite omotiverat.) Jag ville se den mest för att jag gillar Norah Jones, och Jude Law kan vara bra ibland tycker jag, och som bonus flera söta flickor... men nja, jag hade väntat mig mer och blev lite besviken.
onsdag 29 juli 2009
8 kvinnor
François Ozons film 8 kvinnor (8 femmes, 2002) är en musikalkomedi (fast med mindre sånginslag än i den genomsnittliga musikalen) som tar sig formen av en mordhistoria; en deckargåta - utan detektiv - som utspelar sig i ett och samma hus under en enda dag. Det handlar om familjehemligheter, dolda känslor och undertryckta passioner.
Historien bygger på en pjäs av Robert Thomas och utspelar sig under 1950-talet, i ett isolerat hus på landet där familjen förbereder sig för att fira jul. Det börjar med att äldsta dottern Suzon (Virginie Ledoyen) kommer hem från sin skola i England. I huset finns hennes rullstolsbundna mormor (Danielle Darrieux), den yngre systern Catherine (Ludivine Sagnier) och modern Gaby (Catherine Deneuve), dessutom Gabys syster Augustine (Isabelle Huppert) och hushållerskan Chanel (Firmine Richard) och den nyanställda tjänsteflickan Louise (Emmanuelle Béart). Fadern Marcel ligger fortfarande och sover när Suzon kommer hem, och honom får man aldrig se ordentligt, för när Louise går upp för att väcka honom upptäcker hon att han har blivit mördad. Snart upptäcks också att telefonsladden är avklippt, att bilen inte startar - och snart anländer också Marcels syster Pierrette (Fanny Ardant).
Dessa åtta kvinnor är alltså insnöade tillsammans, och det som skulle likna en lycklig familj visar sig dölja många konflikter som nu kommer upp till ytan. Anklagelser och beskyllningar haglar, men det förekommer också förtroenden, avslöjanden, och kärlek - ibland från oväntade håll. Nog för att ens "gaydar"ger utslag av Chanels blick på Pierrette under sången À quoi sert de vivre libre? Pierrette gör entré när filmen redan ha rullat på en stund; snart tar hon av sig sin kappa och sin sjal och avslöjar en åtsmitande röd dräkt, och med ett skratt börjar hon sjunga om att hon är en frigjord flicka som blandar samman natt och dag, men det händer ibland att hon också önskar bli "tämjd", för vad tjänar det till att leva fritt när man lever utan kärlek...
Bortsett alltså från att Pierrette är dödligt sexig och mycket fascinerande (fascinerande är för övrigt även pigan Louise) är den intressantaste karaktären kanske Augustine. Huppert är briljant som den bittra och grälsjuka ogifta mostern som på en gång beter sig som ett bortskämt barn och försöker sätta sig på höga moraliska hästar för att försöka få respekt. Hennes utbrott bär upp en stor del av filmens komiska poänger, som för övrigt är ganska många. Varje karaktär brister vid var sitt tillfälle ut i sång. Visuellt är filmen färgstark och snygg. Den blev nominerad till mängder av priser, och vann Silverbjörnen (för alla åtta skådespelerskorna gemensamt) vid filmfestivalen i Berlin.
Vissa gillar den här filmen mest för Catherine Deneuves skull. För min del innebar den det första "mötet" med Fanny Ardant.
Historien bygger på en pjäs av Robert Thomas och utspelar sig under 1950-talet, i ett isolerat hus på landet där familjen förbereder sig för att fira jul. Det börjar med att äldsta dottern Suzon (Virginie Ledoyen) kommer hem från sin skola i England. I huset finns hennes rullstolsbundna mormor (Danielle Darrieux), den yngre systern Catherine (Ludivine Sagnier) och modern Gaby (Catherine Deneuve), dessutom Gabys syster Augustine (Isabelle Huppert) och hushållerskan Chanel (Firmine Richard) och den nyanställda tjänsteflickan Louise (Emmanuelle Béart). Fadern Marcel ligger fortfarande och sover när Suzon kommer hem, och honom får man aldrig se ordentligt, för när Louise går upp för att väcka honom upptäcker hon att han har blivit mördad. Snart upptäcks också att telefonsladden är avklippt, att bilen inte startar - och snart anländer också Marcels syster Pierrette (Fanny Ardant).
Dessa åtta kvinnor är alltså insnöade tillsammans, och det som skulle likna en lycklig familj visar sig dölja många konflikter som nu kommer upp till ytan. Anklagelser och beskyllningar haglar, men det förekommer också förtroenden, avslöjanden, och kärlek - ibland från oväntade håll. Nog för att ens "gaydar"ger utslag av Chanels blick på Pierrette under sången À quoi sert de vivre libre? Pierrette gör entré när filmen redan ha rullat på en stund; snart tar hon av sig sin kappa och sin sjal och avslöjar en åtsmitande röd dräkt, och med ett skratt börjar hon sjunga om att hon är en frigjord flicka som blandar samman natt och dag, men det händer ibland att hon också önskar bli "tämjd", för vad tjänar det till att leva fritt när man lever utan kärlek...
Bortsett alltså från att Pierrette är dödligt sexig och mycket fascinerande (fascinerande är för övrigt även pigan Louise) är den intressantaste karaktären kanske Augustine. Huppert är briljant som den bittra och grälsjuka ogifta mostern som på en gång beter sig som ett bortskämt barn och försöker sätta sig på höga moraliska hästar för att försöka få respekt. Hennes utbrott bär upp en stor del av filmens komiska poänger, som för övrigt är ganska många. Varje karaktär brister vid var sitt tillfälle ut i sång. Visuellt är filmen färgstark och snygg. Den blev nominerad till mängder av priser, och vann Silverbjörnen (för alla åtta skådespelerskorna gemensamt) vid filmfestivalen i Berlin.
Vissa gillar den här filmen mest för Catherine Deneuves skull. För min del innebar den det första "mötet" med Fanny Ardant.
Gissa vem som kommer på middag?
Guess Who’s Coming to Dinner? från 1967 handlar om hur en liberalt uppfostrad flicka, Joanna (Katherine Hougton), helt plötsligt dyker upp hemma hos föräldrarna med en för dem helt okänd fästman. De båda träffades på Hawaii, blev blixtförälskade, och vill nu gifta sig. Han är äldre än hon och en framgångsrik läkare med världsförbättrande planer och många meriter – han oroar sig dock för att de ska få problem med föräldrarna eftersom han är svart, vilket hon alltså inte är...
Nejdå, försäkrar Joanna muntert, mina föräldrar har inte alls några fördomar... När dock mamman (Katherine Hepburn) stiger in i huset och får syn på dr John Wade Prentice (Sidney Poitiers), kan man dock inte ta miste på den chockade min hon visar upp. Hon finner sig dock ganska snabbt – vilket man inte kan säga om familjens färgade hushållerska. Hon tycker att det är en styggelse när folk beblandar sig med varandra över ”rasgränserna” och talar om det också, så snart Joannas far (Spencer Tracey) stiger in i huset. Han blir imponerad av dr Prentice, men ändå skakad av det inträffade... och det visar sig att han – trots att han, som hans hustru påpekar, har uppfostrat sin dotter till att inte bry sig om hudfärg genom att hela sitt liv aktivt ha kämpat mot rasism – inte har helt lätt att acceptera det inträffade. Den enda som verkar genuint lycklig för det unga parets skull är familjens gode vän, den katolske prästen fader Ryan, som sveper in i huset som en skrattande vind...
Joanna förklarar att de kommer att gifta sig inom ett par veckor vad föräldrarna än säger. John säger – till dem, men inte till sin flickvän – att han inte vill komma emellan sin älskade Joanna och hennes föräldrar, och att det därför inte kommer att bli något bröllop om de inte samtycker helhjärtat. Så småningom anländer också Johns föräldrar, som inte vet att deras son är förlovad med en vit flicka...
Som andra har påpekat känns det att filmen är rätt gammal, och moralpredikningarna duggar tätt -- filmen är noga med att inpränta sitt budskap. Men man kan tänka sig hur kontroversiell den var 1967, då ett sådant förhållande som det mellan Joanna och John fortfarande var olagligt i vissa delstater. Filmen ger ett visst historiskt perspektiv på hur saker och ting har varit och hur det har blivit, med tanke på att man innan det nyligen överståndna presidentvalet funderade på om amerikanerna verkligen skulle vara ”redo” för en svart president... Detta är något som det faktiskt halvskämtas om i filmen (pappan säger: "Ni förstår väl att era framtida barn kommer att få problem", fästmannen svarar: "Joanna tror att alla våra barn kommer att bli presidenter!.. Eller åtminstone ministrar..."), och man blir påmind om hur långt samhället trots allt har kommit.
Filmen har sina komiska poänger. Handlingen känns inte som att den håller till 100% (varför denna brådska?), men det kan man ändå köpa. Det är nästan ingen – förutom hushållerskan – som gapar och skriker ut sina fördomar. I de engagerade talen om kärlek och rättvisa (tex det som Mrs Prentice säger till Joannas far) tänker man att manusförfattaren verkligen haransträngt sig för att försöka att täcka in precis allting...
Jag är glad att jag såg den, även om jag inte skulle sätta upp den på min lista över favortifilmer. Egentligen satte jag den på min filmlista för Katherine Hepburns skull, ska erkännas. Och hon är fantastisk (nästan bäst är scenen då hon skickar iväg sin nyfikna och sensationslystna assistent), och de andra gör också bra rolltolkningar. Dock tycker jag att dotterns ivriga förälskelse ibland spelar över i gapig flamsighet.
Om man tar filmen för vad den är -- en berättelse med ett angeläget ärende från 1967 -- så är den helt klart sevärd. Och inte att förglömma; problemen med rasistiska fördomar är knappast ännu utrotade i världen...
måndag 27 juli 2009
Callas Forever
Bara för att komma igång och börja med något... och för att det här är en av mina favoritfilmer med Fanny Ardant, och för att jag tyckte det var trevligt att få se att den nu faktiskt till sist har släppts på DVD i Sverige - så nu är det bara för dem som inte har sett den att se till att göra det!
Maria Callas var en stor operastjärna med en fantastisk röst, som fortfarande trollbinder i alla inspelningar som finns. Regissören Franco Zeffirelli bestämde sig för att göra en film om henne; inte om någonting som hände, men något som skulle kunna ha hänt...
I Callas Forever porträtteras divan av Fanny Ardant; filmen utspelar sig i slutet av hennes liv, då hon sedan länge har levt i det närmaste isolerad i sin lägenhet i Paris där hon sörjer sin förlorade kärlek och sin förlorade röst, som är långt ifrån vad den en gång var.
Så kommer hennes gamle vän Larry (Jermy Irons) på besök; numera är han manager för ett rockband. När han får se vilket tillstånd hon befinner sig i blir han inte bara bestört, han får en idé om hur hennes liv ska vändas till det bättre. Han föreslår att Maria ska spela huvudrollen i en filmad uppsättning av Carmen - för med teknikens hjälp kan man utföra underverk...
Fanny Ardant är gudomlig i den här rollen (hennes minspel, gester, blickar - för att inte tala om hennes underbara brytning när hon pratar engelska... för det här är inte en fransk film!), man kan nästan tro att hon verkligen är Maria Callas! (Ja, jag vet att det är något av syftet med skådespeleri...) Dessutom kan nämnas att hon faktiskt sjunger på riktigt i filmen, även om det i slutresultatet naturligtvis är Callas röst man hör.
Den yttre handlingen i sig är egentligen rätt förutsägbar, men om man gillar både Callas och Ardant är filmen en fullträff. Det handlar om kärleken till konsten och hur långt man kan eller bör gå för den, men också om att våga säga sanningen till sina vänner och att våga visa sig sårbar inför dem.
Maria Callas var en stor operastjärna med en fantastisk röst, som fortfarande trollbinder i alla inspelningar som finns. Regissören Franco Zeffirelli bestämde sig för att göra en film om henne; inte om någonting som hände, men något som skulle kunna ha hänt...
I Callas Forever porträtteras divan av Fanny Ardant; filmen utspelar sig i slutet av hennes liv, då hon sedan länge har levt i det närmaste isolerad i sin lägenhet i Paris där hon sörjer sin förlorade kärlek och sin förlorade röst, som är långt ifrån vad den en gång var.
Så kommer hennes gamle vän Larry (Jermy Irons) på besök; numera är han manager för ett rockband. När han får se vilket tillstånd hon befinner sig i blir han inte bara bestört, han får en idé om hur hennes liv ska vändas till det bättre. Han föreslår att Maria ska spela huvudrollen i en filmad uppsättning av Carmen - för med teknikens hjälp kan man utföra underverk...
Fanny Ardant är gudomlig i den här rollen (hennes minspel, gester, blickar - för att inte tala om hennes underbara brytning när hon pratar engelska... för det här är inte en fransk film!), man kan nästan tro att hon verkligen är Maria Callas! (Ja, jag vet att det är något av syftet med skådespeleri...) Dessutom kan nämnas att hon faktiskt sjunger på riktigt i filmen, även om det i slutresultatet naturligtvis är Callas röst man hör.
Den yttre handlingen i sig är egentligen rätt förutsägbar, men om man gillar både Callas och Ardant är filmen en fullträff. Det handlar om kärleken till konsten och hur långt man kan eller bör gå för den, men också om att våga säga sanningen till sina vänner och att våga visa sig sårbar inför dem.
Ännu en ny blogg - om film
Jag kom på att jag skulle göra en motsvarighet till bokbloggen, eftersom jag ju faktiskt ser nästan lika mycket film som jag läser böcker nu för tiden. (?!)
Visserligen brukar jag skriva kortare recensioner på Lovefilm, men jag tänkte att det är roligare att göra det i bloggform eftersom eventuella läsare kan kommentera, och det kunde ju bli kul...
Bloggen heter förstås som den gör för att Fanny Ardant är, kort sagt, den vackraste och mest fantastiska av dem alla. (Men här ska jag försöka fokusera på filmerna i första hand...)
Greta Garbo, Ava Gardner, Charlotte Rampling, Anne Bancroft och Susan Sarandon är exempel på andra som kanske kommer att bli nämnda... ;)
Visserligen brukar jag skriva kortare recensioner på Lovefilm, men jag tänkte att det är roligare att göra det i bloggform eftersom eventuella läsare kan kommentera, och det kunde ju bli kul...
Bloggen heter förstås som den gör för att Fanny Ardant är, kort sagt, den vackraste och mest fantastiska av dem alla. (Men här ska jag försöka fokusera på filmerna i första hand...)
Greta Garbo, Ava Gardner, Charlotte Rampling, Anne Bancroft och Susan Sarandon är exempel på andra som kanske kommer att bli nämnda... ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
