Klockorna i S:t Mary (The Bells of Saint Mary's) handlar om en när den katolske prästen Fader O'Malley (Bing Crosby) hamnar på skolan S:t Mary för att lösa dess ekonomiska problem. Skolan drivs i övrigt av nunnor, och i början av filmen antyds att O'Malleys föregångare drivits från sin post, under oklara omständigheter, av dessa egensinniga kvinnor. Detta är dock inte en tråd om följs upp i någon större utsträckning; nunnorna är visserligen lite fnittriga, men Fader O'Malley klarar av dem rätt bra. Dock har han en del kontroverser med abbedissan, Syster Benedict (Ingrid Bergman); ibland har de lite olika uppfattning om vad som är rätt och fel -- men det är dock först mot slutet detta får någon verklig betydelse (förresten är huvudkonflikten mest ett konstruerat missförstånd); det tycks mest handla om vänskapligt smågnabbande.
För nunnorna är det största problemet att skolan är gammal, trång och sliten. Affärspampen tvärs över gatan (Henry Tavers) vill dessutom köpa deras mark. Tänk om denne Scrooge-aktige figur istället kunde förmås att skänka sin egen nybyggda och hypermoderna byggnad till skolan! ... Ett annat spår i handlingen handlar om flickan Patricia, som tycks ha vissa studieproblem, som blir antagen till skolan av Fader O'Malley efter ett hastigt och spontant samtal med hennes mor. Modern vill skicka bort sin dotter för att denna inte ska upptäcka att hennes mamma är något av en "dålig kvinna" -- detta sedan hon blivit övergiven av sin make innan Patricias födelse. O'Malley engagerar sig i den faderlösa flickan och hennes situation; hur denna utvecklar sig och hanteras är enligt mig ett av filmens svagare inslag.
Klockorna i S:t Mary är en komedi, men ibland lite väl seg, ibland lite ryckig. Det händer att det är väldigt mysigt och gulligt; en film om hopp och om att tro gott om folk, och även om att man ibland (om än bara ibland!) måste anpassa sina höga ideal till den krassa verkligheten. Dock innehåller filmen en del, förmodligen tidstypiska, märkliga element som drar ner betyget. Intrigen och vändningen är ibland lite väl tunn (särskilt den sista twisten på slutet är otroligt påfrestande) men skådespeleriet är fint. De lite lillgamla barnen är ibland riktigt söta, och man kan inte komma ifrån att den charmiga Ingrid Bergman är en ren fröjd.
För nunnorna är det största problemet att skolan är gammal, trång och sliten. Affärspampen tvärs över gatan (Henry Tavers) vill dessutom köpa deras mark. Tänk om denne Scrooge-aktige figur istället kunde förmås att skänka sin egen nybyggda och hypermoderna byggnad till skolan! ... Ett annat spår i handlingen handlar om flickan Patricia, som tycks ha vissa studieproblem, som blir antagen till skolan av Fader O'Malley efter ett hastigt och spontant samtal med hennes mor. Modern vill skicka bort sin dotter för att denna inte ska upptäcka att hennes mamma är något av en "dålig kvinna" -- detta sedan hon blivit övergiven av sin make innan Patricias födelse. O'Malley engagerar sig i den faderlösa flickan och hennes situation; hur denna utvecklar sig och hanteras är enligt mig ett av filmens svagare inslag.
Klockorna i S:t Mary är en komedi, men ibland lite väl seg, ibland lite ryckig. Det händer att det är väldigt mysigt och gulligt; en film om hopp och om att tro gott om folk, och även om att man ibland (om än bara ibland!) måste anpassa sina höga ideal till den krassa verkligheten. Dock innehåller filmen en del, förmodligen tidstypiska, märkliga element som drar ner betyget. Intrigen och vändningen är ibland lite väl tunn (särskilt den sista twisten på slutet är otroligt påfrestande) men skådespeleriet är fint. De lite lillgamla barnen är ibland riktigt söta, och man kan inte komma ifrån att den charmiga Ingrid Bergman är en ren fröjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar